Kategoriarkiv: Stan och länet

Ja visst gör det ont när knoppar brister

Allvarligt talat så har jag ingen aning om vad  det här är för knoppar på bilden nedan men de är onekligen på gång nu. Gräsmattorna har redan mobiliserat och deras grönska står i bjärt kontrast till vinterns sand och grus som fortfarande misspryder många trottoarer.

Matintresserad som jag är har jag redan börjat tänka i banor av vårmat. Vad äter man på våren egentligen, apart from the obvious som sparris, nässelsoppa och rabarber? Det senare är f.ö. inget som växer här i Södermanland förrän långt senare. Jag har faktiskt ingen aning om vad typisk vårmat är.Knoppar från träd på väg att brista

Just for the record: Plåtade i köket med naturligt ljus (persiennerna nerdragna) och min gamla Nikon D70 med Tamron 90mm makro.

Kan falafel vara vårmat? Jag har aldrig gjort falafel själv men det kan ju tyckas vara rätt lätt: mosade kikärtor, vitlök, spiskummin, persilja, koriander och lite annat jox. Sen ska de friteras och ätas varma med lämplig kaninföda i pitabröd och nå’n god sås. Låter faktiskt som ett 1/2 dagsverke, min matlagningsmelodi är minimal arbetsinsats och långa ledtider. Falafel är nånting helt annat. Då är det lättare att ta en sväng förbi Falafelbaren på Hornsgatan, som f.ö. kan vara stans bästa.

Falafel på Falafelbaren

Just snabbmat tenderar ofta att ta väldigt lång arbetstid i anspråk, till skillnad från husmanskost som ofta sköter sig själv och bara kräver lite snabb preppning. Och då talar jag inte om kroppkakor som med både mycket arbete och lång tillagning är undantaget som bekräftar regeln.

Kroppkakor med skirat smör och lingon

Foto (Wikipedia): Henrik Sendelbach, CC BY-SA 3.0

Undrar om barnen på Balingsta gamla skola fick kroppkakor med mjölk när det begav sig nå’n gång runt förra sekelskiftet? Mjölk fick de iaf., något som mjölkkannan från ”Ernst Pettersson Stockholm” fortfarande vittnar om. Dagens diskussion om lärartäthet måste för en tidig 1900-talsmänniska ha tett sig helt obegriplig, då Balingsta skola var Huddinges största med 100 elever – på en lärare!

Stor rostig mjölkkanna på grundstenarna från Balingsta gamla skol

Balingsta kvarn ska ha förfallit i slutet av 1800-talet, så därifrån kom knappast mjölet till skolans kroppkakor. Däremot skulle mycket väl vetet eller rågen som användes i kroppkakorna kunna ha skördats på Balingsta gårds åkrar, som då var i familjen Pripps ägo. J.W. Pripp var apotekare och tillsammans drev han gården med sin son, agronomen C.W. Pripp. Kanske även fläsket och löken till kroppkakorna kom från gården?

Huruvida J.W. Pripp var släkt med göteborgaren Johan Albrecht Pripp, ni vet han med ölet, eller inte är oklart. Men en sak jag är helt övertygad om och det är att det klassiska militära lösenordet ”Blå burk” från 70-talet, definitivt har med Pripps Blå att göra. F.ö. var Johan Albrechts äldste som militär. Jag menar, var annars skulle det komma ifrån?

En vaktpost frågar om lösen: – Blå!  – Burk!

Dagens rubrik, som lånats från Karin Boyes dikt med samma namn, får knyta ihop dagens text. Boye som föddes i Göteborg flyttade till Huddinge 1915. Huset som inte finns inte kvar i dag låg på samma plats som Sjödalsgymnasiet i centrum, bara 4 km från Balingsta gård.


Det här är inlägg nr: 44 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Vi har vår i luften, om än i blåsigaste laget.

Lördagseftermiddag längs Åvavägen

Eftersom vädret var bra i går snörde jag på mig kängorna och packade ryggsäcken för en milslång vandring i stans yttre förorter. Jag tog bussen till Åvavägen med Tyresta by som slutmål. Jag har gått där förut och kört bil längs Åvavägen säkert hundratals gånger och i dag slog det mig igen, det här verkligen är på landet. I förorten nära stan men samtidigt på vischan.

Åvavägens första 900 meter.

Åvavägens första kilometer.

Här finns åkrar, traktorer och hästgårdar. Här luktar det från dyngspridaren och här det skjuts för fullt på en närliggande jaktskyttebana. Eftersom det här är på Södertörn finns spår efter vildsvinen överallt, en hästhage är nästan helt uppbökad. Och så finns här älgar. Jag är ofta i skogen och har nästan aldrig sett älg där men så fort man befinner sig på en bilväg så dyker de upp. Det är ofelbart.

Två älgar gåendes på en åker

En familj jobbar på sitt lilla sommarhus som ligger precis i anslutning på vägen. Idylliskt så det förslår. Känner jag svensken rätt så plockade de säkert fram grillen fram emot kvällen och rosévinet, så klart. Lite längre fram ligger en gård och en skylt upplyser mig om att de håller basjkirhästar. Jag vet inte vad det innebär och vad de är bra till men nu vet jag iaf. hur de ser ut. Det finns t.o.m. en sammanslutning, Svenska Basjkirhästföreningen.

Basjkirhästar i Ural

Basjkirhästar i södra Uralbergen, där de stammar ifrån. Bild (från Wikipedia): Mitic, CC BY-SA 3.0

Jag viker av in på den grusväg som ska ta mig den sista biten till Tyresta. Flera platser i den täta granskogen vittnar om svunna tider. Bil- och byggskrot har dumpats i skogen, kanske på 50- eller 60-talet. Man gjorde så då, såg naturen som en stor soptunna. Tyvärr verkar den inställningen och beteendet vara på väg tillbaka. Läser om ett företag som dumpat skrot i ett naturreservat i min hemkommun och har ofta sett det själv på flera platser i naturen. En trist utveckling.

Skrotbildelar som dumpats i skogen

Ett skräpets plimsollmärke.

Det är nästan som på ett museum att gå omkring bland de övergivna bildelarna. Jag lyckas inte identifiera någon av dem, det här är skrot från bilar långt före min tid. Några flaskor och ölburkar ligger också här. Plåtburkar med aluminiumlock och botten. När är de ifrån, 70-talet kanske och hur länge kommer de att finnas kvar i skogen? Det sägs att det tar naturen 300 år att bryta ner en aluminiumburk.

Gamla ölburkar

Skrotbildelar spridda över marken

Mot alla odds lyckas jag tajma bussen hem men säg den lycka som varar för evigt.  Det klonkar oroväckande från bussens drivlina och vid en busshållplats backar den istället för att gå framåt. Bussföraren lägger pannan i bekymrade veck när han pratar med sambandscentralen över radio och i Brandbergens centrum är det färdigåkt. Jag hoppar av och går de två kilometrarna till Coop Forum där jag handlar ingredienser till middagen: torskrygg med pepparrot, bacon, kapris och hårdkokt ägg. Ett värdigt slut på en rätt skön eftermiddag, i förorten, helt nära stan.


Det här är inlägg nr: 43 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Var det inte länge sen jag bloggade om mat?

Bullerburkarna

Som någon slags ingenjör kan jag se det vackra där andra bara ser hemskheter och höra det finstämda där andra bara hör buller. Militära fordon, flytetyg och flygfarkoster hör till den kategorin. I fjol somras övades det flitigt runt amfibieregemetet i Berga. Jag hade åkt till Årsta havsbad för att se om det var badbart. Det var det inte enligt min måttstock, jag badar inte gärna under 23 grader i vattnet. Men det fanns annat att se och höra, som marinens Svävare 2000. En mycket fascinerande farkost, 22 meter lång och 11 meter bred. 2000 hk och en toppfart på 50 knop och det bullrigaste försvaret har näst efter JAS Gripen.

Man och pojke står på strand och ser en svävare

Svävare 2000, eller Griffon 8100 TD som den heter i civil version, är knappast något att smyga sig på fienden med – den hörs på flera kilometers avstånd. Ett dånande som saknar motstycke. En mycket fascinerande maskin om ni frågar mig. Dessutom lastar den 10 ton och går lika bra över (platt) land och is. Det var fler än jag på plats som fascinerades.

Svävare i största allmänhet är svårkörda, de svänger sämre än ett flygplan och bromsar lika bra, något som Youtube-klippet nedan tydlig visar. Just buller och säkert en rätt dåligt verkningsgrad är förklaringen till att svävare inte används i någon större utsträckning i det civila.

Inte förvånande är JAS 39 Gripen min favorit i det här bullriga gänget. Jag sörjer verkligen nedläggningen av flygfältet på Tullinge, det betyder att vi aldrig mer kommer att få njuta av flyguppvisningar i Stockholm. Aldrig någonsin. Nummer 127 på bilderna nedan är fångad just på gamla F18 i samband med den sista flyguppvisningen där.

JAS Gripen i luften

 

JAS 39 Gripen


Det här är inlägg nr: 42 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!  42!!!

Every day is silent and grey

Dåligt väder brukar man säga, men vad är dåligt väder? Jag tror de flesta är överens om att storm och hällregn klassar in i den kategorin men det finns det ju så många andra väderlekar däremellan. Själv har jag svårt för 30+ och stekande sol, iaf. om jag inte får några veckor  att vänja mig och det får jag sällan. En typ av väder som jag vet många älskar. Själv gillar jag dimma, en rejäl tjocka.

Ek & höghus i dimma

Jag är förmodligen en reinkarnerad Londonbo, givet att reinkarnation finns vilket det inte gör men rent filosofiskt. Att promenera i en tyst, fuktig stad inhöljd i tät dimma, det är vad jag betecknar som en fin väderupplevelse. Precis som med bastu så är det även skönast efteråt. Att få komma in i stugvärmen, tända en brasa i den öppna spisen, sätta sig i Chesterfieldfåtöljen och njuta av ett glas portvin eller en stout. Det hade knappast varit mysigt om ens kul att göra om vädret bjudit på strålande solsken och 20 grader Celsius. Nu har jag varken öppen spis eller Chesterfieldfåtölj men ni hajar.

Kista science tower i dimma

Min vurm för dimma kan ha med mitt fotograferande att göra, dimma är en trevlig ingrediens. Gamla trista omgivningar får plötsligt något mystiskt och obekant över sig. Som om någon fört in teaterkulisser i landskapet. Naturens eget soft-filter.

Den dimhöljda förortsgrönskan

Dimma är ju även en populär ingrediens i skräckgenren, där den används för att dölja monster och mördare. Det finns även de i verkligheten som är rädda för vad som kan dölja sig i dimman. Till dem skulle jag vilja säga: ser du ingen ser förmodligen ingen dig heller. Dimma är symmetri, hästarna i bilden nedan upplever mig lika luddig i konturerna som jag upplever dem.

Två betande hästar i dimma

Dimma är väl egentligen bara obehaglig i en situation, i en liten båt på ett vältrafikerat hav, men ni som läste min blogg i förrgår vet ju att jag som oftast håller mig på landbacken. Better safe than sorry.

Nynäshamn i dis och dimma

Nynäshamn i dis och dimma

Apropå skräck så har säkert den uppmärksamme läsaren noterat att jag de senaste dagarna gjort en ”John Ajvide-Lindqvist”, d.v.s. utgått från en Morrissey-låt när jag skrev texten. I dag blev det ”Everyday is Like Sunday”, i morgon? Ingen aning men det ger sig nog. Några förslag?


Det här är inlägg nr: 41 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!  Prata väder, detta universalkonversationsämne. Det är vi och engelsmännen har jag förstått.

That’s How People Grow Up

Två skruvar, en mutter och tändstickor

Har ni också lekt med de här grejerna när ni var barn? Två skruvar, en mutter och tändstickor. Man petar bort tändsatsen från stickorna och lägger i muttern, skruvar ihop det hela och leksaken är apterad. Sen kastar man den hårt i asfalten, den ska landa på skruvskallen, och har man gjort allt rätt smäller det rätt högt. Inte sällan flyger någon av skruvarna iväg och det var lämpligt att binda ihop dem med ett snöre. Pratade med en äldre kollega om saken en gång och han minns en annan variant med en stor nyckel av gammalt stuk och en spik som stacks in i nyckelröret.

Det intressanta är hur vi fick kännedom om den här konstruktionen. Ofta kom nyheter från någons äldre syskon, de var liksom trendsättare för oss kids. En slags muntlig tradition alltså. Det var så vi började göra pilbågar av PVC-rör och samma sorts rör blev även till blåsrör. Pilar till de senare tillverkades av sugrör, spik och vanlig tejp. Jag minns att det fanns en av mina kompisar som kunde skjuta 50 meter. Ofta satte olyckor stopp för de olika flugorna, som när en kille av misstag sköt sin storebror i ögat med pilbåge. Den incidenten slutade f.ö. lyckligt.

S.k. VP-rör

I dag är det populärt att skylla allt på Internet, jag kan lova att vi inte hade tillgång till det på 70-talet. Vi gick istället på biblioteket, inhämtade information genom läroböcker och lärare. När vi blev lite äldre ändrade pojkstrecken karaktär, nu skulle det smälla om lekarna. Det här föranledde naturligtvis ett och annat besök på apoteket. På den tiden var apotekens sortiment långt mycket större och det gick utmärkt att köpa allehanda syror och andra kemikalier – d.v.s. om man ljög bra.

En gång skulle vi köpa jod för att tillverka jodkväve (kvävetrijodid), en mycket känslig kemisk förening som smäller högt vid minsta stöt. En helt ofarlig smäll utan sprängkraft ska tilläggas. Den äldre apotekaren spände blicken i mig och undrade vad jag skulle ha joden till? Göra rent sår med, fick jag ur mig och självklart fick jag inte köpa någon jod vid det tillfället.

Kinaskott

Smällandet kunde ta sig olika uttryck. En kompis har förmodligen fortfarande kvar en mässingsbit i låret efter att ha kastat sten på ammunition till en bultpistol. Vi gjorde svartkrut också men det slutade vi rätt snabbt med. Något slags riskmedvetande hade börjat spira och dessutom var det ju bra mycket enklare att köpa smällare. Några år senare fick jag en kopia av The Anarchist Cookbook och det var kanske var tur att jag inte fick den tidigare.


Det här är inlägg nr: 40 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Ständigt denna mat och dryck och det kommer mer.

Ölen i rätt kontext

Aldrig smakar väl en Hof så bra som på bryggan i Skagen med en påse hummerstjärtar man precis köpt hos fiskhandlaren. Och jag tycker att det ofta är så här med öl, att den smakar bättre eller sämre beroende på sammanhanget. Jag har inte alls gjort samma reflektion när det gäller vin. Många gånger har jag köpt med mig öl från Danmark och nästan blivit besviken när jag druckit dem på hemmaplan: De är ju inte lika goda här som de var där.

Brännskär Brown Ale på bryggan i Nynäshamn med rökt strömming

Detsamma gäller inhemsk öl, som en Brännskär Brown Ale i Nynäshamn med en rökt strömming i näven. Bryggd i stan och fisken rökt bara 10 meter bort. Det blir inte så mycket bättre än så i ölväg en skön försommardag. Jag gillar nästan allt de gör där på Nynäshamns ångbryggeri, utom att de paketerat bryggeribesök som gör att det inte låter som något för mig. Vem vet, jag kanske kan överbevisas? Men ölen de gör är riktigt god, om än i dyraste laget.

Indianviken Pale Ale

Jag har naturligtvis testat några av Stockholms vattenhål i ölgenren, Monks och Duvel Café för att nämna några. Druckit specialöl som jag förälskat mig i och sen aldrig fått återse men jag får skylla mig själv som utsätter mig för sånt. Sen kan man iofs göra som en kompis som gick dit för att dricka ett öl han druckit på hockeyläger i USA och saknat här hemma. Inte hans hockeyläger kanske ska tilläggas, hans sons.

Boulevard Pale Ale

Någon menade att all öl minsann är god om den dricks i rätt sammanhang. Inget kan vara felaktigare. Jag har pinat i mig vidrig amerikansk blasköl i 35-gradig, fuktig Louisiana-hetta och verkligen inte gillat upplevelsen. Dessutom var knotten förjävliga vid den sunkiga lilla poolen på det Holiday Inn vi bodde på. Eller tagit en Lapin Kulta på finlandsbåt och sen vägrat att dricka mer av just den sorten resten av kvällen. Gillar man inte en öl så gillar man inte en öl, sen kan sammanhanget kvitta.

Jag är mer av vinmänniska än dito öl, så det är inte så konstigt att jag ofta glömmer vad jag druckit i ölväg. Som den här belgiska Maredsous (heter den ens så?) på bilden nedan.

Maredsous, belgisk nånting.

Jag vet inte om man kan tala om S:t Eriks i termer om lokalt bryggeri där det ligger i Arlandastad 50 km bort, till Nyköping är det dryga 70. Men deras IPA är en liten pärla tycker jag och avnjuts med fördel hemmavid.

St Eriks IPA

Fredagsmyset folks, fredagsmyset.

Ölen hör även hemma i skogen, vid lägerelden. Efter en lång etapp vandring. Att avnjutas med god korv som grillas över den öppna elden. Något man verkligen kan och bör kalla ”fine dining”.

Korvgrillning över öppen eld

Vid ett av mina sporadiska besök på ovan nämnda Duvel, frågade jag bartendern vad de hade i rödvinsväg? – Du kan väl ta samma sort du gillade förra gången du var här? Det var mer än  sex månader sen mitt tidigare besök och jag imponeras fortfarande av professionalismen och hans goda minne. Eller så kan det ha berott på att jag vid mitt förra besök, i ett illustert sällskap, beställde samma vin med termen ”ett helrör” och några glas. Vem vet?


Det här är inlägg nr: 39 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Ständigt denna mat och dryck och det kommer mer.

 

 

Jag, en landkrabba

Jag är ingen båtmänniska, det är en sak som är säker. Visst kan det vara trevligt mellan varven, att ge sig ut i skärgården och njuta men att äga en egen båt är inget för mig. På 80-talet hade jag en båttokig kollega. Vi var ofta ute och seglade med hans båtar och jo, han hade tre, bara segelbåtar. Och två båtplatser. Han resonerade så att det tog för lång tid att ta sig från vinterbasen i Edsviken ut i skärgården, följaktligen hade han också en plats ute i Gustavsberg.

Segelbåt

Okänt flytetyg bara för att försätta dig som läsare i rätta båtkänslan.

Jag testade att segla RJ-85, en lite fransk historia som hette Sheriff och en katamaran. En fransk katamaran. Den var mer eller mindre livsfarlig och det var nog mer tur än skicklighet att jag inte havererade den. Jättekul allihopa men sen var det allt runtomkring. Det var ständigt något som behövde repareras, segel som behövde sys upp och master som gick av. Testade till och med att masta på en gång. Men jag fastnade liksom aldrig.

Föräldrarna hade motorbåt när jag var ung, på Gålö, d.v.s. på bekvämt avstånd hemifrån. Låna den när du vill, menade min snälla mor och far. Det hände en gång på tre år. Redan där började ana att jag nog föredrar att hålla mig på landbacken.

Fiskebåt

Ett tag hade jag nå’n idé om att bo på en båt. Kanske inte på en fiskebåt som på bilden ovan utan nå’t lite större. Kanske en flytande betongplattform med ett vanligt hus på. Men jag tror nog att det får stanna vid en dröm. Jag har träffat flera båtboende människor och på sommaren är det rent fantastiskt, speciellt om båten förtöjs någorlunda centralt i stan. Men resten av året? Oron för höststormar, att båten faktiskt kan sjunka – det händer då och då med båtarna på Södermälarstrand har jag sett. För att inte tala om vinter och is.

Flytbrygga med bod.

Centralt konceptboende?

När jag jobbade på Logica sponsrade de ett ekipage i en havsseglingstävling. En tuff tävling med lika tuffa båtar i 50-tonsklassen med stålskrov. En gång fick vi testa på båten ute i Saltsjöbaden, en rätt kul eftermiddag måste jag tillstå. Båtens kapten visade dessutom prov på ypperligt sjömanskap när hon snodde öl till oss landkrabbor i utomhusbaren. Men nej igen, båtar är inget för mig.

Finlandsbåt

Jag är inte ens förtjust i att åka Finlandsbåt, tror jag tröttnade på det redan på 80-talet. Ja kryssningar ö.h.t.. Inget för mig helt enkelt. Och då blir jag inte sjösjuk så lätt. Det har faktiskt bara hänt en gång, på en liten torskfiskebåt. Det var en gruvlig sjögång och jag minns att man kunde hoppa upp i luften för att sen falla 1-2 meter när båten försvunnit under ens fötter i en djup vågdal. Det var strax innan jag blev rejält sjösjuk. Men som sagt, det var den enda gången så här långt och det kanske är bästa att det får stanna vid den.

Linje 80, en kollektivtrafikbåt i Stockholm

Båtar i kollektivtrafiken är däremot uppskattade, som Linje 80 på bilden ovan. Knyter ihop Nybroplan med Nacka strand och Lidingö. En riktigt behaglig resa som till viss del faktiskt kan motivera priset för ett månadskort. Även elbåten till Årsta holmar, som kördes på försök i somras, var fin och trevlig på alla sätt.

Segelbåt mot horisonten i soldis

Motorbåtade en helg med en vän i Mälaren för några år sedan. Fantastiskt väder och mycket chillande. Testade även på lite äventyr under hemvägen när det faktiskt inte fanns ett tankställe där vi hade tänkt oss. Vi lyckades dock puttra hem på ångorna i tanken.

Jag tror faktiskt att det här båtlivet påminner lite för mycket om dito i husvagn. Något som jag fick nog av i barndomen och svor att aldrig någonsin upprepa. Så nu vet ni, jag är en landkrabba. Föredrar väg, strand, skog och fjäll. En stolt landkrabba.


Det här är inlägg nr: 38 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Det här kan vara den första och sista texten om båtar.

 

Bilder och låtar, en associationshistoria

”It’s only been an hour since he locked her in the Söder torn”.

Nej, jag tror varken Ritchie Blackmore eller Dio satt sin fot i Söder torn, men jag har iaf. varit på fest högst där uppe en gång. Rainbows ”Sixteenth Century Greensleeves” är nog med på min topp 100-lista oavsett.

Söder torn på natten

”Left me here to die alone
In the middle of Tobacco Road”

Vi varken dog eller var på Tobacco Road men jag är rätt säker på att David Lee Roths låt med samma namn spelades. Här högst upp på Flatruetvägen och det kan ha gått väldigt fort på vägen ner, jag var väldigt road av att flyga över krön på den tiden.

Efter ca: 1000 mil i norra Sverige under en semester var det dags att byta golv på Fiat 131:an. Det bestod mest av en rostig sörja och hur det hade hållit ihop var ett mysterium. Minns att jag köpte den i Råsunda väldigt nära cykelaffären där jag senare köpte min GT-mountainbike och helt nära kontoret där jag konsultade nästan ett år.

Fiat 131 på Flatruet

”The gaining of lost confidence,
From the failures of others cheering
‘No, that can’t be me'”

Sommaren 2012 var speciell. Inte mindre än tre bussar som jag färdades med gick sönder så illa att de omedelbart togs ur trafik, på stället. Bussen på bilden nedan rykte illa redan när jag klev på den vid Huddingevägen. Mitt på Ågestavägen valde föraren och stanna, jag hoppade ut och tittade under motorn. En tjock stråle av odefinierbar men livsviktig olja sprutade ur maskin. – Stäng av ropade jag till chauffören. En kilometer väg hade förvandlats till vinterväglag för de efterföljande bilarna och det var bara att promenera till nästa busshållplats och invänta nästa buss. I lurarna hela den sommaren och hösten: Serj Tankians Harakiri och just här ”Reality TV”. Det kändes verkligen som om jag var med i en kollektivtrafiksåpa.

Oljeläckande SL-buss

”I was driving my car
I crashed and broke my spine
So yes there are things worse in life than
Never being someone’s sweetie”

Kajan på bilden nedan är ett rent turskott. Jag promenerade rakt över stora rondellen i Skogås och råkade ha kameran lättillgänglig. Med Morrissey i lurarna ”That’s how people grow up”. Har själv varken kraschat eller brutit ryggen i den rondellen eller i någon annan rondell heller för den delen. Däremot minnas jag när en Alfa Romeo Giulietta skulle bogseras till skroten. Utan motor hänger kardanaxeln helt lös under bilen, växellådan sitter bak.  Kardanen var tillfälligt fixerad med ståltråd och även om den emellanåt skramlade rätt illa satt den iaf. kvar ända ner till Gladö kvarn.

Kaja fångad i flykten

”You make me happy when skies are grey
You’ll never know dear, how much I love you”

Stugan nedan återfinns alls inte i Appalacherna och chansen att få se en tandlös inavlad hillbilly med banjo på verandan är nog en på 40 000 miljarder. Men med Willy Nelsons ”You are my sunshine” i Norman Blakes tolkning väcks i alla fall den fantasin till liv. Blakes version återfinns på soundtracket till bröderna Coens ”O Brother, Where Art Thou?”, en magiskt bra film om du frågar mig. Chansen att få se Södertörns-scouter i stugan på bilden är dock överhängande.

Gammal timmerstuga i mörka skogen


Det här är inlägg nr: 37 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Surdegen i Sveriges kulturbulle.

 

Stillheten

Ni har säkert då och då funderat på vilken som är den ödsligaste platsen på hela jorden? Antarktis eller nå’n öken kanske någon föreslår? Nej, jag har svaret, det är ett 30 grader varmt industriområde i juli under pågående industrisemester.

Öde industriområde

Inte en människa så långt ögat. Den stillastående luften dallrar i högsommarvärmen och asfalten är brännhet. Tidningsutdelaren kommer snart bli varse att det inte finns någon här som vill läsa Dagens industri.

Dagens industri instucken bakom handtaget på entrén.

Här står Sverige stilla, bokstavligen. Alla industriområden har stängt ner aktiviteten. De som väntar på att få jobb utförda väntar förgäves, i alla fall på den här sidan tredje augusti. Arbetet med den nästa nybyggda verkstads- och lagerlokalen avbröts för en vecka sen och ingen kommer att sätta sin fot här på nästan en månad.

Öde industrilokal

Nybyggd snart klar industrilokal

De som söker lugn och ro borde kanske packa ner solstolen och uppsöka närmaste industriområde i sommar? Jag kan nästan garantera att ingen kommer att störa. Och ni behöver inte skämmas, jag har sett rysk ambassadpersonal fira sommar på liknande ställen.

Öde asfaltsplan, en skrotbil och en sommarstängd lagerlokal

Det här borde vara ypperliga platser att spela in undergångsfilmer på, just under sommaren. Zombieapokalypsen inträffar naturligtvis i Länna industriområde, där strax bakom Såifas dieselpumpar, var annars?

Semester i lastbilslagarland

Rent företagsekonomiskt är det inte helt bra att låta lokaler stå tomma och improduktiva en månad varje år (för att inte tala om skollokaler som står öde ännu längre).  Skulle man inte kunna inhysa andra, tillfälliga företag under sommaren? Pop-upverksamheter, en affär kanske? Svensken älskar ju att shoppa under semestern.

Stängd garageport

Gör ett besök själv i sommar i närmsta industriområde en riktigt varm dag. Går ur den luftkonditionerade bilen och känn hettan slå emot dig. Njut för en stund av tystnaden och den absoluta stillheten. Långt ifrån en sönderstressad skärgård, överfulla badstränder och resten av det rätt stressiga sommar-Sverige. Stillheten, den finns här.


Det här är inlägg nr: 35 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! In i zombieapokalypsen eller vart det bär av härnäst.

 

 

Dödskalle på Historiska museet i Stockholm

Bones

Den här staden vilar på så många ben som grävts ner av våra förfäder. Ben som ibland grävs upp av misstag, som när tunnelbanan skulle underhållas vid Gullmarsplan. Där påträffades flera dödskallar och ben från några av våra förfäder. Schaktmassorna som använts i bygget kom från en gammal kyrkogård i Sofia, där Spårvägsmuseet ligger i dag.

Vid ett tillfälle i fjol stötte en förskräckt grävmaskinist på ett skelett i Stureparken på Östermalm. Egentligen inte så konstigt med tanke på att där låg en begravningsplats på 1730-talet.Karta från 1733 visar begravningsplatsen där Stureparken ligger i dag

Norr till höger i bild, där i dag Valhallavägen går.

Jag frågade en arkeolog var de gör av alla gamla ben som hittas. De läggs i olika benhus på kyrkogårdar, t.ex. på Skogskyrkogården kunde hon berätta. Uppenbarligen börjar det bli trångt i benhusen och egentligen är det konstigt att man inte bara gräver ner dem igen.

Bellman som föddes helt nära Maria Magdalena kyrka begravdes på St:a Klaras kyrkogård. På 1840-talet ska hans kvarlevor ha flyttats till Norra kyrkogården. Det enda man kan vara helt säker på är att ingen i dag levande vet var hans benknotor finns

Mariakyrkan

Även ben av våra fyrfota förfäder är frekvent förekommande i stans planteringar.  De på bilden nedan låg i en rabatt vid Björns trädgård på Söder. Jag vet inte när man senast höll djur i stan men knappast på den här sidan 1850-talet. Förmodligen är de här benen äldre än så. På samma plats hittade jag även några skaft från kritpipor. Även här tycks en begravningsplats ha legat enligt kartor från 1805, så vem vet, kanske det inte är ben från gris och får? Historien är i alla fall påtaglig och ständigt närvarande i Stockholm.

Ben från döda djur


Det här är inlägg nr: 33 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!