Jag sitter på buss 742 och vi har kommit i till Högdalen. Nu är det bara 10 minuter kvar till Huddingegymnasiet men vem fan bryr sig? Skulle ha kunnat sitta kvar på bussen så länge batteriet räckte, för i min Sony Walkman snurrar Ian Dury and the Blockheads ”Sex and Drugs and Rock ’n’ Roll”.

Jag vet inte vad det berodde på men mycket av den musik som konsumerades av mig och mina barndomsvänner i Skogås var brittisk. OK, min första singel var Abbas ”Ring ring” men sen. The Sweet var stora i Sverige i mitten av 70-talet och skivor som ”Sweet Fanny Addams” och ”Desolation Boulevard” fanns (och finns fortfarande) så klart i skivbacken. Bägge producerade av fantomerna Nicky Chinn och Mike Chapman. Sweet var skickliga musiker och hade ett väldigt tajt sound. Jag läste i Motley Crues biografi ”The Dirt” att de i början ville låta som Sweet.

Sweets sångare Brian Connolly lämnade 1979 och 1981 upplöstes bandet. Sista skivan jag köpte var ”Give us a wink”, en musikalisk besvikelse. Jag såg gitarristen Andy Scott på Tyrol för några år sen. – Any requests? –Set me free, skrek jag och brorsan. Något som tydligen även Andy uppskattade och levererade.

Efter succén med Sweet gjorde Chinn och Chapman ett försök med bandet Mud. Låten ”Tiger feet” som faktiskt blev en hit, är något av Sweet meets rockabilly. Don’t go there folks. No good.

Jag tycker fortfarande att Ian Dury är magisk. De musiker som utgjorde hans kompband The Blockheads var i världsklass: Gitarristen och keyboardisten Chaz Jankel, basisten Norman Watt-Roy och gitarristen Wilko Johnson. Den senare även känd från Game of Thrones. Och nämnde jag Davey Payne? Världens bästa saxofonist. Och Mick Gallagher och… Ja ,ni ser! Jag tycker att M.A. Numminen gjorde världens näst bästa cover när han tolkade ”Hit me with your rythmstick” i ”Slå mig med din rytmenpinne”. Världens bästa cover är f.ö. Tony Tribes take på Neil Diamonds ”Red red wine”.

Det finns en hel del material med Ian Dury på Spotify att gräva ner sig i. Demomixar och annat spännande där Ian och bandet tar ut svängarna en hel del. Att beskriva musiken är som ofta beskrivs som rock and roll är inte helt enkelt, med inslag av funk, swing, pop och jazz. Musiken är väldigt brittisk på något sätt. Så här låter London. Eller lät.

Fråga mig inte när jag började lyssna på Jethro Tull, på 80-talet kanske. Nu är vi här igen i det brittiska men den här gången på den engelska landsbygden. En combo av rock och brittisk folkmusik. Genialt på så många sätt med bandets då långhåriga och skäggiga sångare och tillika tvärflöjtist(!) i trikåer, Ian Anderson. Som i dag nästan ser yngre ut än vad han gjorde 1970. Musik som gjord för att avnjutas i tweed, med en ale i chesterfieldfåtöljen. Jetro Tull är fortfarande aktiva och jag följer dem på Facebook. Aqualung och Thick as a Brick är två utmärkta album att börja med.

Och så här skulle jag kunna hålla på ett bra tag till men avslutar med ett ”Rule Brittannia!”

Foto: Sdo216 CC BY-SA 3.0

Det här är inlägg nr: 14 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! För övrigt anser jag att…