Jag är ingen båtmänniska, det är en sak som är säker. Visst kan det vara trevligt mellan varven, att ge sig ut i skärgården och njuta men att äga en egen båt är inget för mig. På 80-talet hade jag en båttokig kollega. Vi var ofta ute och seglade med hans båtar och jo, han hade tre, bara segelbåtar. Och två båtplatser. Han resonerade så att det tog för lång tid att ta sig från vinterbasen i Edsviken ut i skärgården, följaktligen hade han också en plats ute i Gustavsberg.

Okänt flytetyg bara för att försätta dig som läsare i rätta båtkänslan.

Jag testade att segla RJ-85, en lite fransk historia som hette Sheriff och en katamaran. En fransk katamaran. Den var mer eller mindre livsfarlig och det var nog mer tur än skicklighet att jag inte havererade den. Jättekul allihopa men sen var det allt runtomkring. Det var ständigt något som behövde repareras, segel som behövde sys upp och master som gick av. Testade till och med att masta på en gång. Men jag fastnade liksom aldrig.

Föräldrarna hade motorbåt när jag var ung, på Gålö, d.v.s. på bekvämt avstånd hemifrån. Låna den när du vill, menade min snälla mor och far. Det hände en gång på tre år. Redan där började ana att jag nog föredrar att hålla mig på landbacken.

Ett tag hade jag nå’n idé om att bo på en båt. Kanske inte på en fiskebåt som på bilden ovan utan nå’t lite större. Kanske en flytande betongplattform med ett vanligt hus på. Men jag tror nog att det får stanna vid en dröm. Jag har träffat flera båtboende människor och på sommaren är det rent fantastiskt, speciellt om båten förtöjs någorlunda centralt i stan. Men resten av året? Oron för höststormar, att båten faktiskt kan sjunka – det händer då och då med båtarna på Södermälarstrand har jag sett. För att inte tala om vinter och is.

Centralt konceptboende?

När jag jobbade på Logica sponsrade de ett ekipage i en havsseglingstävling. En tuff tävling med lika tuffa båtar i 50-tonsklassen med stålskrov. En gång fick vi testa på båten ute i Saltsjöbaden, en rätt kul eftermiddag måste jag tillstå. Båtens kapten visade dessutom prov på ypperligt sjömanskap när hon snodde öl till oss landkrabbor i utomhusbaren. Men nej igen, båtar är inget för mig.

Jag är inte ens förtjust i att åka Finlandsbåt, tror jag tröttnade på det redan på 80-talet. Ja kryssningar ö.h.t.. Inget för mig helt enkelt. Och då blir jag inte sjösjuk så lätt. Det har faktiskt bara hänt en gång, på en liten torskfiskebåt. Det var en gruvlig sjögång och jag minns att man kunde hoppa upp i luften för att sen falla 1-2 meter när båten försvunnit under ens fötter i en djup vågdal. Det var strax innan jag blev rejält sjösjuk. Men som sagt, det var den enda gången så här långt och det kanske är bästa att det får stanna vid den.

Båtar i kollektivtrafiken är däremot uppskattade, som Linje 80 på bilden ovan. Knyter ihop Nybroplan med Nacka strand och Lidingö. En riktigt behaglig resa som till viss del faktiskt kan motivera priset för ett månadskort. Även elbåten till Årsta holmar, som kördes på försök i somras, var fin och trevlig på alla sätt.

Motorbåtade en helg med en vän i Mälaren för några år sedan. Fantastiskt väder och mycket chillande. Testade även på lite äventyr under hemvägen när det faktiskt inte fanns ett tankställe där vi hade tänkt oss. Vi lyckades dock puttra hem på ångorna i tanken.

Jag tror faktiskt att det här båtlivet påminner lite för mycket om dito i husvagn. Något som jag fick nog av i barndomen och svor att aldrig någonsin upprepa. Så nu vet ni, jag är en landkrabba. Föredrar väg, strand, skog och fjäll. En stolt landkrabba.

Det här är inlägg nr: 38 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Det här kan vara den första och sista texten om båtar.