Den blå Alfan

Alfa Romeo GT Junior 1300 1972

Jag köpte den i Luthagen i Uppsala i slutet av 90-talet om jag minns rätt. En Alfa Romeo GT Junior 1300 1972, försedd med en 2-litersmotor från en Giulietta. Skicket var gott, i alla fall karossen som nyligen rostlagats och lackats. Inredningen var sliten men hel. Har för mig att jag gav 60 000 kr, ett rätt normalt pris för den modellen på den tiden. Jag informerades även om att bilen varit stjärna i OKQ8:s reklamfilm och att den spelats in i Enköping med Henrik Schyffert som regissör.

Senare samma dag tyckte jag att det var dags att känna lite på grejerna och styrde kosan mot Åvavägen som är krokig och kul. Det jag inte tänkte på var att Åvavägen även är väldigt ojämn, något som skulle straffa sig. Alfan hade en markfrigång på ca: 10 cm och motorns oljetråg var det som var lägst beläget.

Det smällde i duktigt vid ett tillfälle och jag var dum som inte stannade för att se efter vad som tagit i. Det visade sig att jag slagit ur oljepluggen och motorn skar ihop efter nå’n mils inspirerad körning. Ridå.

En ny motor behövdes och som tur var dök det upp en annons om en 84-ans Alfa Romeo Giulietta 2.0 i Linköping, så jag tog tåget ner. Motorn visade sig vara i bra skick och resten av bilen skulle nog hålla ihop på vägen hem, även om växellådan lät lite mysko. Men vi kom lyckligt hem. Motorn lyftes ur och resten av bilen bogserades till skroten i Gladö Kvarn.

Vevaxeln behövde modifieras för att passa mot växellådan och jag fick tips om en firma på Värmdö. En strulfirma skulle det visa sig. Det tåg nästan två månader att få vevaxeln fixad. Jag minns att jag konsultade åt Landstinget då och satt i ett av de färgglada husen i Flemingsberg. Det var 80 meter till kaffet, enkel resa och det var då jag brukade ringa och tjata på den mekaniska firman på Värmdö. Efter ytterligare några kvällar i garaget hade jag i alla fall en hel gammel-Alfa och en fin sommar framför mig.

En kompis kommer alltid att minnas den blå Alfan. Vid ett besök på Cosmonova, ni vet Omnimaxbion på Naturhistoriska, skulle han stänga passagerardörren. Det slumpade sig så illa att han fick lillfingret i kläm. I en glipa som inte var mer än 2 mm. Det blev en tur till akuten på Södersjukhuset istället för Omnimaxbio. Slutfacit blev en krossad fingertopp som tur nog läkte bra till slut.

Under vintern hyrde jag en parkeringsplats i jobbets garage. Det här var samtidigt som jag börjat umgås med tankar på att sälja. På kul satte jag ut en annons för att testa intresset. Intresset var stort och redan första dagen hade jag fått 34 mail. Jag avskyr verkligen att sälja via telefon pga. alla knäppgökar som brukar ringa, så mail var enda kontaktvägen.

En fin vårfredag bestämde jag mig för att ta ut Alfan en sväng. När jag kommer ner i garaget står två killar och kollar på bilen. Det visade sig vara en av de som mailat, hans kompis jobbade på Microsoft som vi delade garage med och han passade på att kolla in skicket. Han fick provköra och bestämde sig för att köpa. Vi kom överens om att jag skulle leverera bilen till hans jobb i Hammarby sjöstad. När dagen för försäljningen kom snöade det ymnigt och jag fick en mycket spännande resa söderut på snorhala sommardäck.

Summa summarum en trevlig bil och en del kul minnen. Men som jag hört en Jaguarägare säga: Det finns bara två lyckliga tidpunkter i ägandet, när man köper och när man säljer. Nästan så var det med den blå Alfan.


Det här är inlägg nr: 27 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Hänger du med? Nu är det 71 inlägg kvar.

 

Djurgården, stadens gröna lunga

Fick en gång en fråga vad jag gillade bäst med Stockholm, det gröna svarade. Och så är det verkligen, det finns väldigt mycket grönt i stan, något man påminns om varje gång man flyger över den. Och grönast av dem alla är nog Djurgården, i alla fall om vi talar om de centrala delarna.

Fylke? Nej, utsiktspaviljongen på Biskopsudden

Fylke? Nej, utsiktspaviljongen på Biskopsudden och Nacka som skymtar till höger.

Isbladskärret upptäckte jag så sent som för några år sen. Ett Mekka för den fågelintresserade, med häckade häger, ugglor, vigg och tofsvipor. Nämnde jag prunkade grönska? Namnet ska varken ha med is eller blad att göra och med så många andra gamla namn är ursprunget något oklart.

Isbladskärret

I trädet till höger strax om mitten kan man skymta ett hägerbo med tillhörande häger.

Gillar man slott finns Rosendal, som uppfördes åt den förste Bernadotten här,  Karl XIV Johan. När Norge var Sverige. Gillar man gamla slott från medeltiden blir man besviken då Rosendal byggdes så sent som 1820. I trädgården bredvid slottet finns i alla fall ett trevligt kafé med eget bageri. Själv tycker jag att området gör sig bäst den kalla årstiden, i regn och rusk.

Rosendals slott och äppelträn

Fortsätter man öster ut på Djurgårdens södra del hamnar man på Parkudden och får en första smak av skärgården. Precis som med Rosendal gillar jag den bäst under vinter och höst. Lugnet och stillheten här är obetalbar och samtidigt så lättillgänglig.

Parkudden med vatten, några öar och en udde

Den sneda horisonten bjuder jag på. Det är en av nackdelarna med kameror som saknar riktig sökare kan jag tycka.

Det ska finnas gott om uggla på Djurgården men jag har inte tagit tag i det projektet än då det inbegriper sena kvällar eller tidiga morgnar – svårfotograferat alltså. Sen kan man ju alltid gå på björnspaning på Skansen men det har jag ju redan bloggat om, även om det bara var järven den gången. Over and out för i dag.

Björnar som leker på Skansen

Ska de vara så där noppiga och bossiga i pälsen?

Det här är inlägg nr: 28 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Skönt, intressant, spännande och rätt många bilder. Det är målet.

 

Utseendefixering i matvärlden

Men maten blir ju så mycket godare om den är vacker. Vet inte hur många gånger jag hört det påståendet och hur många gånger jag bemött det med ett: nej, det tycker jag inte. Jag har många gånger ätit mat som serverats på smått fantastiska sätt, konstverk som lätt skulle platsat på Instagram men smakat apa. Jag tycker att mat kan få se ut som vad det är, just mat. Hur kul är egentligen en pölsa att se på? Inte speciellt mycket men jag gillar den ändå.

Pölsa med rödbetor

Börjar man tänka lite mer på skaldjur så kan det förmodligen ta emot att äta dem för en och annan. Insektslika med hårda utväxtprydda skal men man vet att deras kött är fantastiskt så man bortser från det yttre. Eller t.o.m. tycker att utsidan är lika vacker som det smakar gott.

Kräftskal

Hummerklor

Så vad är det egentligen värt det här snacket att ”man äter också med ögonen”? Är det inte en restauranggrej? Det ska synas att man får valuta för pengarna, att kocken vet vad den gör. Mat på tallrik ska vara fin. Punkt. Snabbmat får däremot se ut lite hur som helst, där styr ju mer hanterbarhet.

Lök är ju lite av smakbasen i många kök men hur ser den ut egentligen, är den verkligen snygg, attraktiv eller ser den rent av ut som maskar? Behöver jag tillägga att jag sällan lagar mat utan lök?

Stekt lök

Matfotografering är en speciell konst som inte har speciellt mycket med den mat man äter att göra. Maten stadgas upp med pinnar, ingredienser fästs med lim och det sprejas med både vatten och olja för att få den rätta looken. Paradexemplet är väl hamburgerkedjornas produktbilder. Så’n mat finns bara i fantasin, men den är fin.

Den mat du och jag lagar ser förmodligen ut på ett annat sätt. Platt, lite hafsig och slafsig. Men god ändå. Jag gjorde en fantastisk pasta, med trumpetsvamp, lök, vitlök, fond och crème fraîche. Det är allmänt känt att pastan bör blandas med såsen innan den serveras, allt för att det ska smaka bättre och att all pasta ska komma i kontakt med såsen. Men hur fan ser det ut? Igen, det skiter jag i, huvudsaken är att det smakar bra.

Pasta med svampsås


Det här är inlägg nr: 27 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Hänger du med?

 

 

Jävla skitskosnören

Tekniken har gjort fantastiska framsteg på så många områden. Det är nästan bara fantasin som sätter gränser för vad som är möjligt att göra i dag. Utom på ett område: Skosnören. Låt mig tala klarspråk, de flesta skosnören till lågskor är rena rama skiten. De kostar 30-50 spänn och håller i bästa fall några månader. Jag förstår inte riktigt, det borde gå att göra skosnören som är både snygga och med lång livslängd. Så varför gör ingen det?

Skor

Jag köpte nylonsnören till mina vandrarkängor för två år sen och de håller än i dag, trots flitig och hårdhänt användning. Så varför går det inte att tillverka och sälja smala snören med samma fina hållfasthets- och livslängdsegenskaper?

Skosnören till kängor

Förr trodde jag att det handlade om att jag bara köpte billigt skit men nu vet jag bättre, efter att flera gånger ha testat svindyra. Skit det också, dyr skit. Det här i kombination med att jag är sämst i världen på att köpa nya skosnören gör ofta att det krisar, för skosnören går som bekant bara sönder när det är bråttom. Det har t.o.m. gått så långt att en snäll twittrare skickade mig skosnören. Det är f.ö. såna här händelser som gör att jag älskar Twitter.

Sko utan snören

Men jag har en plan och den stavas Paracord, ni vet så’n här fallskärmslina som inte sällan flätas till armband och återfinns på mer praktiskt lagda överlevare. Att köpa en 30-metersrulle och klippa till egna, förhoppningsvis, långlivade skosnören. Röda kanske? Jag tror det kan bli snyggt på svarta skor.

Paracord

Foto: Akinnawid, CC BY-SA 3.0

Det här är inlägg nr: 26 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Har nu tagit bort Blogg 100-loggan eftersom det trist nog alltid bara den som dyker upp på Facebook när jag delar.

 

Ett förunderligt föremål

Det finns saker som vi inte kan förklara. Som ingen riktigt har något bra svar på. Kanske borde jag använt rubriken ”det som vi inte vet så mycket om längre”?  Eller så kanske jag skulle skriva ”den kollektiva glömskan”? För det beskriver också det jag nu kommer att berätta.

Jag syftar på det järnklot jag hittade när jag städade källarförrådet för några år sen. Innan dess hade det legat i säkert 20 år i föräldrarnas garage. En solid sfär av järn, inte helt jämnrund men med hyggligt slät yta. Ett föremål som någon tillverkat någon gång. En grej med ett tydligt syfte. – En kanonkula! utbrast en väns barn och det vore ju både spännande och tufft med högst otroligt.

Farsan  hade en intressant teori: att den använts i en tegelkross. En roterande trumma, ungefär som i en tvättmaskin fast mycket större, fylld med tegel och kulor av den här kalibern. Krossad tegel användes rätt ofta förr, som underlag på idrottsbanor och trädgårdsgångar. En teori så god som någon.

En statistiskt mer trolig förklaring, baserat på förekomsten på nätet av liknande föremål, storlek och tyngd, är att det är en senapskula. Vanlig på landet förr och återfinns  säkert i åtta av tio medelklasshem 2015. För vem gör inte sin egen senap i dag?

Det senare var ett skämt. OK?!

Eller så är det något helt annat, vad tror du?

Järnkula


Det här är inlägg nr: 25 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng in there!

Blogg 100-logotyp

 

 

Gatorna lite vid sidan om

De flesta gator i Stockholm är rätt fula och trista, något de delar med gator i många andra städer. Men mellan de trista affärsstråken finns några pärlor väl värda mer uppmärksamhet. Östgötagatan på Södermalm hör till de trevligare, en levande gata med många bostäder och småbutiker. Bl.a. sträckan norr om Folkungagatan är sinnebilden av den levande staden.

Östgötagatan med folk, små butiker och folkliv.

Östgötagatan tar slut vid Mosebacke torg och norr om Södra teatern ligger Klevgränd, en bortglömd gata som smyger längs Katarinabergets topp. Under våra fötter har vi Katarinabergets skyddsrum (mer känt som P-hus Slussen), som byggdes på 50-talet under hotet från ett förestående kärnvapenkrig. Klevgränd bjuder på några fina utkiksplatser, speciellt efter mörkrets inbrott.

Utsikt från Klevgränd över Gamla stan och Strömmen.

Vill man få en känsla av hur Gamla stan var förr i tiden ska man gå Prästgatan i hela sin längd. En trång, lång gränd där känslan av att husen sluter sig över ens huvud ständigt är närvarande. På flera ställen kan man se de gamla husens avloppsutsläpp som slutande en halvmeter över gatan och mynnade direkt ut i rännstenen.

 

 

Tre fina gator som går utmärkt att kombinera till en någorlunda  sammanhängande långpromenad.

Prästgatans smala uppenbarelse.


Det här är inlägg nr: 24 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Stockholmiana, punk eller naturen, vem vet?

Blogg 100-logotyp

Ryktet om Ukulelekommissionens död

Det var en gång några tappra kvinnor och män som understundom brukade samlas för att musicera. Jag var med i detta illustra sällskap. Som med mycket annat här i livet började historien för mig av en ren slump. Faktiskt via Club Alfa Romeo Svezia, men det är egentligen en annan historia.

Det hela handlade om ukulelen. Att att träffas och prata om instrumentet och att spela med detsamma. Mat och dryck förekom också. Bilden nedan är tagen på Hard Rock Cafe i Stockholm en varm sommarkväll i augusti 2005. Männen och kvinnan i bildens bakgrund är från Kalifornien. Vad de gjorde här minns jag inte men det var ett faktum, att den här tappra gruppen flera gånger hade långväga besök. Även de intresserade av ukulelen.

Det här var mitt andra möte med gruppen som kallade sig Ukulelekommissionen. Jag ser på en annan bild, tagen samma kväll, att jag redan här hade skaffat min första vettiga ukulele, en tysk Brüko för 1800 kronor.

En av gruppens deviser var: Är du registrerad på ukulelekommissionen.se är du kommissionär. Punkt. För att komma på träffarna behövde man inte ens vara med i forumet. Forumet var det nav kring vilket allt kretsade. Här konspirerades det, planerades det och tramsades det. Träffar, spelningar, tävlingar(?) och den fabulösa Ukulelejulkalendern. Strängar, ukulelebyggen och märken stöttes och blöttes. Det hann t.o.m. bli en CD-skiva: ”Svenska Ukudemien”.

Ukulelekommissionen samlad på Hard Roch Cafe

Ryktet om Ukulelekommissionens död visade sig inte vara överdrivet. I dag dog kommissionen på nätet efter 10 tappra år i ukulelens tjänst. Jag har lärt känna så många fantastiska människor i Ukulelekommissionen och jag är helt säker på att vi kommer att träffas igen, på något sätt. I nya, gamla och spännande konstellationer. Tack Robert! Tack alla ni andra! 2.0, någon?

 Ukulelekommissionen har gått ur tiden
Det epitafium som Robert skrivit om ukulelekommissionen.se finns att läsa i PDF i sin fulla längd här.

Det här är inlägg nr: 23 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!

Blogg 100-logotyp

Dagarna med Volvo

Jag har aldrig själv ägt en Volvo men kört rätt många. Speciellt stora och rätt tunga. 4- och 6-hjulsdrivna, oftast klädd i grönt. Mest Terrängbil 13 eller Volvo C303 som den hette i civil version. Volvos B30-motor som satt i just den är f.ö. en riktigt trött historia. Körställningen är fullkomligt usel och utan handgasreglaget skulle långkörning vara en plåga. Jag har testat Enköping-Borås t.o.r. så jag vet.

TGB13

303:ans terrängegenskaper var inget att klaga på, med finfina portalaxlar för extra markfrigång. Jag fick smak för det här med terrängkörning och köpte mig snart en Land Rover. Inte för att man får köra i terrängen men dessa ungdomssynder är förlåtna i dag.

TGB 13

Den här Volvoterränglastbilen var av årsmodell 1956 och hade 137 mil på vägmätaren. Jag minns att 2:ans och 3:ans växlar var placerade lite mysko och att bristen på differentialspärrar gjorde att man kunde köra fast mitt på vägen om oturen var framme och placerade isfläckar under två av hjulen. De här bilderna är tagna på en militär övningsbana i Enköping.

Volvo 937

Volvo 937

Land Rover 88 1973

Att placera reservhjulet på motorhuven är en synnerligen korkad idé då närsikten framåt begränsas kraftigt. Skitdumt vid lite mer inspirerad terrängkörning. En körning jag minns speciellt var den uppför den största Högdalstoppen. Mycket spännande men det fungerade bra att ta sig upp för en av de brantare slänterna. När vi kom ner igen stod en polisbil och väntade. Vad gör ni? var frågan och jag berättade om tilltaget. Rätt kul idé tyckte de och efter att ha fått blåsa och kolla körkort fick vi åka vidare.


Det här är inlägg nr: 22 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!

Blogg 100-logotyp

Döden bakom avatarerna

Min mormor är född och uppväxt på Möja i Stockholms norra skärgård. Hennes mor rodde in med strömming till stan, runt fem mil enkel resa. Drunkningsdöden var alltid påtagligt närvarande. Simkunnigheten bland de äldre på den tiden var inte stor och en släkting drunknade under en fisketur och återfanns aldrig. Men folk drunknar än i dag.

 

Selfie på Schweizerbadet.Av någon helt outgrundlig anledning har folk drunknat på platser där jag tagitnågra av mina avatarbilder. Bilden ovan togs t.ex. ett drygt år innan en tonåring drunknade på platsen. Jag har själv försökt mig på dumdristiga försök att simma över viken här Schweizerbadet i Dalarö som ung. John Ajvide Lindqvists böcker, som jag läst, berör ofta drunkningsdöden och Stockholms skärgård.

Lika glad över att de finns blir man lika deppig över när de dyker upp – ambulans- och räddningshelikoptern.

Räddningshelikpter

Jag i Nynäshamn

Bilden ovan från Nynäshamn med Bedarön i bakgrunden, platsen för ännu ett dödsfall i drunkning. Den här gången såg jag det i SVT:s Veckans brott. 


Det här är inlägg nr: 21 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!

Blogg 100-logotyp

 

Rolls-Royce – myten, maskinen, verkligheten

När jag var barn var Rolls-Royce den häftigaste bilen som fanns. Ingen visste hur stark eller hur snabb den var, bara att det var jättemycket av allt. Alla mina vänner var övertygade om att fri service ingick i ägandet och att en serviceman flögs in vid behov och och reparerade Rollsen, var man än befann sig på jorden. Inte för att den någonsin skulle gå sönder för alla visste ju att ingenjörerna på fabriken i Goodwood t.o.m. lade sig i bagageluckan under färd för att lokalisera missljud. Det senaste är f.ö. helt sant. Så jobbade de många bilfabrikanter.

Snacka om att britterna var bra på ”brand marketing” på den tiden. Visst var det en fantastisk bekväm bil, mycket beroende på luftfjädingen tillverkad på licens från Citroen men någon batmobile var det inte. Drygt två ton tung och med en effekt på runt 200 hk var den snabb som en samtida Volvo 142. Växellådan (automat) från GM delade den med många amerikanska bilar. Rostade gjorde de också.

Rolls-Royce Corniche Convertible

Vi kände till märkets historia och grundarna Charles Rolls and Henry Royce. Vi visste också att logotypen ändrats från ett rött och ett svart R till två svarta när Henry Royce dog men det var visst också en myt. I själva verkat ska kundklagomål ha legat bakom färgbytet.


 Eleanor Velasco Thornton. Kylarprydnadens förebild.

Kylarprydnaden, ”Spirit of ecstacy”, den flygande damen är modellerad efter motoristen  Eleanor Velasco Thornton. En av många fördelar som företaget fick efter BMW:s köp 1998 var en ny gjutform till kylarprydnaden. Den gamla var illa sliten och en ny mer detaljerad togs fram mha. den senaste tekniken genom att studera bilder av Thornton.

Rolls-Royce Corniche Convertible

Corniche Convertible-modellen på bilderna fotograferade jag vid Årstaviken i Stockholm, en rätt vacker bil som i dag väcker mitt habegär lika mycket som ett skavsår. Den ska ha marknadsförts som ”The Silver Shadow Mulliner Park Ward two door fixed head coupé & drop head coupé”, där Mulliner Park Ward var Rolls-Royces fabrik för specialkarosser.

Märket kan inte utan överdrift beskrivas som ”power, prestige & peeled cows”. Apropå skalade kor sägs svenska hudar har mindre skador efter insektsbett och därför vara extra populära som bilklädsel.

Svensk nötkreaturSE 1163 - nötkreatur hemmahörande i Ågesta. Snart under rumpan på Brian Johnson/Beckham/50 cent/Wall-Enberg/...

Dagens Rolls är något helt annat än de jag växte upp med. Dyrare och med mer avancerad teknik och en design som flörtar mer med framtiden än med det konservativa. Även om jag hade haft en budget som rymt Rolls-Royce-ägande hade jag inte köpt någon.  I simply don’t fit the owner profile.


Det här är inlägg nr: 20 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Dagens ämne var en önskning från en bekant. Du kan också önska ämnen om du vill.

Blogg 100-logotyp