Jag läste Anders Johanssons alldeles utmärkt blogginlägg om köksknivar i morse, mycket intressant för mig som gillar både material och teknik. På 90-talet var jag flera gånger på väg att köpa både den ena flådiga kniven efter den andra. Ena veckan var damaskusstål som smitts av folkskygga, skäggprydda äldre smeder i Qinxis dimhöljda berg. Andra veckan var det pulvermetallurgiska, sintrade stål baserade på de senaste teknikerna och metoderna. Ett tag frestade även keramiska knivar. Suktandet hade ingen ände.

Det ironiska i det hela var att jag inte lagade mat lika ofta då som jag gör i dag när intresset för köksknivar endast är av det filosofiska slaget. Jag läser gärna om både nya och gamla knivar, stål och metoder men suget att skaffa mig nå’t nytt har asymptotiskt närmat sig noll. Jag har helt enkelt fortsatt att laga mat med hjälp av de knivar jag redan har. Det enda jag kräver av en kniv att den gör jobbet på ett bra sätt och gärna håller livet ut. Högst rimliga krav att ställa kan jag tycka.

Det viktigaste är att hålla kniven rejält vass och det har jag lyckats bra med, trots att jag är en rätt medioker knivslipare. Jag tänker inte gå in på ämnet knivslipning som är hur stort som helst, men sök gärna runt lite på nätet och fascineras över slipvinklar, slipstenar och tekniker.

Jag använder dagligen en kockkniv, en tidig Ikea tillverkad i japanskt krommolybdenstål, inhandlad tidigt 90-tal för ~300 kronor. En fiskars grönsakskniv med greppvänligt gummihandtag och en brödkniv med tandad egg av okänt fabrikat. Det senare är för övrigt en absolut nödvändigt när jag flera gånger i veckan envisas med att baka mitt eget surdegsbröd med tjock stenhård skorpa. Jag har även en liten tysk kniv för att skala och finskära med. That’s it, det räcker för mig.

Men vem vet, om jag fortsätter läsa knivartiklar kanske jag åker dit på en exklusiv Nakiri eller kanske en Santoku? Men vad du än köper eller inte köper för kökskniv, se till så att den alltid är vass, annars kommer du aldrig att vara nöjd. Aldrig.