Kategoriarkiv: Stan och länet

Tyrestaskogens artefakter

Under många år brukade jag gå runt i Tyrestaskogarna, nationalparken och naturreservatet som förmodligen är mest känt för storbranden 1999. Inte sällan stöter man på lämningar av mänsklig aktivitet. Om vi bortser från resterna efter de här svävande ljuslyktorna som man ofta hittar i skogen, så finns det bra mycket intressantare objekt. Jag lärde mig t.ex. vad en baslinjepunkt för vegetation är. Kunniga medtwittrare upplyste mig.En lättmetallpinne från Statens naturvårdsverk med texten Baslinjepunkt.

Håller man sig till stigarna är skogsfynden ofta kopplade till små barn, barnvagnen med tillhörande telning är en veritabel sakspridare. Denna ensamma lejonsko fick pryda bänken vid Bylsjöns rastplats. Någon liten medborgare fryser nu om en fot.

Bebissko i form av ett lejon

Det har druckits öl i skogen, den saker är säker, och vin. Våra skogar är fyllda av både burkar och flaskor från förr. Det här spär på mina fördomar om den arbetande befolkningens alkoholkonsumtion. En ölflaska från 1955 kanske? En burk Loranga från 80-talet är lite mer oskyldigt. Det sägs att en aluminiumburk bryts ner i naturen på 2-300 år, flaskan är förmodligen här för att stanna till nästa istid.

Gammal flaska märkt "55".

Hopknycklad Lorangaburk

Här satt tidigmesolitiska säljägare kanske för 10 000 år sedan. På en kobbe i Ancylussjön, 12 mil från närmaste fastland. I dag en plats mitt i skogen vid den högt belägna hällmarken. Någon gång under 90-talet undersöktes platsen av arkeologer, några kvarglömda pinnar som märker ut platsen vittnar om aktiviteten.

Träpinne märkt med: "+20/+5"

Förr användes ofta stenrösen för att märka ut gränserna för ägorna. Jag vet inte vilken gräns detta röse ingick i men någon har jobbat bra för att släpa ihop alla sten och staplat densamma. Det här är för övrigt det enda stenröset jag har träffat på i Tyresta.

Ett stenröse mitt i skogen

Sen finns de här formationerna som mycket väl kan vara naturliga men låter man fantasin skena iväg kan det mycket väl vara en mänsklig artefakt. Är det en gravsten eller kan någon haft för avsikt att rista sina runor på den här underligt platta och uppresta stenen? You tell me.

En platt rest sten, inte helt olik en gravsten. En platt rest sten, inte helt olik en gravsten.

 

Södertörns flygplats

Måndagen den 9 december 1889 kunde man i Aftonbladet läsa om det högaktuella järnvägsprojektet Dalaröbanan. Bakom projektet stod amiral Otto Lagerberg och konsulerna Bolinder och Schumburg. Det fanns storslagna planer på att förvandla Dalarö till en förstklassig badort och anlägga en uthamn till Stockholms sjöfarten. 1899 inlämnades till civildepartementet en koncessionsansökan för projektet.

Tidningsartikel om Dalaröbanan

Dock blev projektet aldrig av. Arbetet med Nynäsbanan hade påbörjats runt sekelskiftet och misstron mot Dalarös potential som storhamn var utbredd och förmodligen väl underbyggd.

Det här är en tid då Sverige bygger upp det militära försvaret. Bara inom några årtionden har stora fasta försvarsanläggningar uppförts på Södertörn, Södra frontens befästningslinje är ett exempel på en sådan.

Det fanns även intresse från krigsmakten att bygga ett stort regemente söder om Stockholm. Dalarö skans hade slutgiltigt lämnats 1856. Området man hade bespetsat sig på var Sandemar strax väster om Dalarö, men stöd från regeringen saknades.

Det kom att dröja 10 år innan frågan aktualiserades igen. Men nu med en helt ny intressent, det som skulle komma att bli det svenska flygvapnet. Men ännu en gång kom det sig att krigsmaktens favorit Sandemar förlorade, den här gången till fördel för Vaxholm.

 Blériot över gärdet i Stockholm.

Svenska första krigsflygplan "Aeroplanet nr 1" var en Blériot XI.

I mitten av 1930-talet fanns hemliga planer på en ny flygflottilj i Stockholms närhet. Flera områden fanns med på kandidatlistan och ännu en gång dök Sandemar upp. Med sitt strategiska och ostörda läge var den länge en av toppkandidaterna. Men ännu en gång skulle politiken sätta käppar i hjulen för krigsmaktens planer.

Kommunikationsminister Henning Leo i Per-Albin Hanssons regering hade en annan idé för Sandemarsområdet: En civilflygplats. Då hela planeringen runt Sandemar var hemligstämplad finns i dag inget bevarat material, men en möjlig sträckning för en flygbana i Sandemar skulle kunna ha sett ut som på kartan nedan. Terrängen är flack och lämpar sig väl för en flygplats.

Karta över tänkt flygbana i Sandemar

Projektet blev som bekant aldrig av utan skrinlades i all tysthet. Istället byggdes F 8 Barkarby flygflottilj och senare även F18 i Tullinge. Men tänk tanken på en civil flygplats på Södertörn, hur hade regionen då utvecklats? Tanken svindlar.

Ändrat den 2:a april: April, april! Några tankar på någon civil eller militär anläggning i Sandemar har aldrig funnits och är bara hittepå. All blå text ovan är bara fantasi.

 

 

Öfver värdens bortovaro från Follan

Det blänker till i den nakna jorden i vattenbrynet, en liten bit grönaktigt fönsterglas. Jag håller upp den som en lins mot omvärlden. Jag vill gärna tro att Carl Michael Bellman sett ut över sjön Magelungen genom just den här lilla biten fönsterglas från hemmanet Fållan, då är vi i så fall två om det. Fiskafänget sommaren 1773 där hos Actuarien Herr Zetterman var dock helt förbehållet Bellman.

En liten bit fönsterglas

Magelungen sedd från Fållan

Här skrev Bellman 23 dikter om man får tro Wikipedia. Zetterman tillägnades Öfver värdens bortovaro från Follan medan den undersköna(?) Wilhelmina Norman, som också var med, hedrades med Fiskafänge. I dag är den dikten mest känd som sången Opp Amaryllis.

Texten till Bellmans Fiskafänge

 

Grunden efter det som var torpet Fållan och de fyra stora lindarna som går under namnet Bellmanslindarna är allt som finns kvar i dag. Platsen har fått ett nytt namn, ett namn som ligger i tiden, precis så där mäklartramsigt som du bara kan föreställa dig. Så tramsigt att det inte ens förtjänar att nämnas i text.

Precis som Bellman har jag också fiskat här men det var länge sen. Har ett svagt minne av nå’n tvåkilosgädda och några små abborrar. Det var på den tiden ABU hade sina ”Måste-beten”, dragen man bara var tvungen att ha. Det fanns uppsättningar för de olika fiskarterna och vid någon tidpunkt har jag ägt dem alla. Men precis som med människor och byggnader är fiskedrag förgängliga. Och där tiden är de två förras värsta fiende så finns det inget som fiskedrag skyr så mycket som en grund, trasslig insjöbotten.

Karta som visar hur Fållan såg ut 1758
Ee: Hemmanet Fållan

 

Vägarna i glömskans skugga, del 1

De vägar vi färdas på i dag har inte alltid funnits där, förmodligen är de flesta inte ens 100 år gamla. Det händer då och då att man stöter på en äldre väg, en väg som kanske rent av var den tidens huvudled. En väg som trampats av 100 000-tals, kanske fler? En väg där häst- och oxdragna kärror rullat under århundradena.

Äldre del av Lissmavägen med en nästan intakt asfalt med några små buskar på.

Vissa glömda och övergivna vägar är bara 40, 50 år gamla, som den delen av Lissmavägen på bilden här ovan. Jag är förvånad över att vägbanan just här är så pass intakt, asfalten är i bästa fall från 1960-talet kanske äldre? Samtidigt gläds jag åt att myndigheterna valt att låta den vara kvar som en bit gång- och cykelväg, inte alls långt från sitt hårt trafikerade yngre syskon.

Sen finns vägarna knappt någon minns, vägarna som bara kan anas på gamla kartor. En oförklarlig allé mitt i skogen med stensatta kanter. Byggd på rejäla fundament av mossbelupna stenblock som staplats i en annan, avlägsen tid av skickliga hantverkare.

Gräsbevuxen gammal väg mitt i skogen, flankerad av träd.

Vägbank i profil med rejäla stena i fundamentet.

De som kört på vägen i de två bilderna ovan är sen länge döda och om ytterligare 100 år har säkert skogen lagt sig som ett täcke över de sista synliga spåren av mänsklig aktivitet. Kanske kommer framtida arkeologer gräva ut vägen och spekulera i vart den ledde och vilka som använt den? En sak är säker, mycket om den är redan glömt.

Vägen skär genom ett område med forntida gravar och de som då levde färdades längs helt andra vägar. En av deras vägar ligger helt nära vägen i skogen och används i dag som gång- och cykelväg. Den hade efter alla år blivit en s.k. hålväg, en väg som använts under så lång tid att den nött sig ner i marken och skapat en djup fåra i landskapet. Det nya möter det gamla och inte många är de som känner till den här länken mellan vår tid och det förflutna.

Ivar Los park eller när U21-landslaget mötte JAS Gripen

Jag rörde mig genom staden i det som till slut skulle visa sig vara en svensk högsommar. Från norr till söder med en packning bestående av dator och flera lösa idéer som behövde bearbetas. Jag har väl aldrig varit nå’n vän av att sitta utomhus och skriva men det kanske trots allt skulle fungera en dag som denna och Ivar Los park låg bra till.

Parken är en av stans finaste och då ska ni veta att den till en viss del utgörs av en förskola. Utsikten över Gamla stan och Norr mälarstrand är fantastisk och det är verkligen en plats där man bara kan vara och trivas. I dag hade dessutom försvaret utlovat två JAS Gripen som eskort till det hemvändande U21-landslaget (det handlar om fotboll har det sagts mig). Jag slog mig ner på en parkbänk, till hälften skuggad av ett körsbärsträd och inväntade underhållningen.

På Flightradar24.com ser jag till slut att landslaget är i antågande men vilken besvikelse när planet bara flyger förbi, utan JAS-plan?! Nu visade det sig att de hämtade upp eskorten någonstans bortom Bromma flygplats för att slutligen bege sig på sitt segervarv runt Stockholms innerstad.

JAS Gripen, U21-landslaget och solen.

JAS Gripen + Saab någonting + bländare + solen.

Två JAS Gripen och ett U21-landslag.

Jo, U21-landslaget finns där, mitt i trädkronan.

Förskolebarnen var roade av överflygningen, mycket tack vare den imponerande ljudmatta som följde Griparna. Det här borde vi göra oftare tänker jag och njuter lika mycket själv. När den förstklassiga men korta uppvisningen är över slits jag bryskt tillbaka till verkligheten: Staden har planer på att exploatera Ivar Los park. Oroade förskoleföräldrar och andra närboende har satt upp anslag där de manar till protest. Och det med all rätt!

Parken ska rustas upp och en temapark ska byggas. Utan att ens ha sett planerna tycker jag det låter som en fruktansvärt dålig idé. Platsen är fin som den är, lummig och grön med lekplats och träd där barnen kan stoja året runt. På den stora gräsplätten som vätter mot city trivs gammal som ung, stockholmare och turister, filtsida vid filtsida. Och missförstå mig rätt, jag gillar utveckling men… Vissa saker är bra som de är, fullt fungerande med en skön patina. Lägg istället pengarna på annat, där de bättre behövs. Fler levande gågator i stil Swedenborgsgatan kanske?

Ibland får jag för mig att vissa politiker bara vill förändra för förändrandets egen skull. Lite som med spårvagnen till Djurgården eller den planerade shoppinggallerian vid Slussen. Monument vi inte sett sen Sovjettiden och som jag personligen inte vill se över huvud taget i staden. Sluta bara politiker! Gör om, gör rätt.

PS Jag gillade även Rädda Ivar Los park på Facebook. DS

Militärmusik à la Cajsa Warg

Ni vet den där känslan när man hamnar i det militära och inser att det varken finns material eller teknik för att lyssna på musik i fält? Det här är naturligtvis ett problem som man inte kan leva med någon längre tid utan löser snabbt. I mitt eget fall blev lösningen en musikspelarlåda ”Cajsa Warg-style”.

Bandarlådan på skåpet i logementet

Kravbilden såg ut ungefär så här:

  • Portabel, inte nödvändigtvis bärbar, vi var ju trots allt motoriserade.
  • Alla anslutningar i fronten, som på annan militär material.
  • 12-24 V och 240 V strömförsörjning.
  • RG-59-antenningång.
  • Kunna spela ganska högt.

Trälåda Bilstereo med högtalare

Skrotlådor inventerades och en gammal Clarion bilstereoapparat med två högtalare, lite elektronikskrot som byggdes om till en 12 Volts spänningsregulator och en gammal 240/12-Voltstransformator återvanns.

Nästa steg var att bygga en apparatlåda i trä, med en stabil front av 5 mm lättmetallplåt, med hål för bilstereo, högtalare och anslutningar. För att kunna använda standardiserade militära kablage införskaffades ett strömförsörjningsanslutningsdon från Elfa. Eventuellt kan vissa permissionsuniformspersedlar förvarats i lådan, som dämpningsmaterial. Just saying.

Första versionen av Bandarlådan, som den sen fick heta, innehöll även ett slutsteg men det offrades pga av vissa värmeproblem. Men i övrigt var lådan en succé, både i fält och på logementet. Jag minns ett tillfälle, en tvåveckors vinterövning, där vi var förlagda strax norr om Fjärdhundra. En enkel dipolantenn tillverkades av koppartråd och en trädgren som sen monterades i radiolänkmasten. Nu kunde vi lyssna på Radio Stockholm, som var det senaste i radioväg när det begav sig, och när inte radion gick hade vi en diger uppsättning med kassetter med riktigt bra musik.

Maskerad bandvagn i vinterskogEn av två kamouflerade Bandvagn 202/203:or med Bandarlådan på plats på taket under kamouflagenätet.

ZZ Tops Eliminator-album blev för mig och mina kamrater vad Wagners Valkyrieritt var för Apocalypse now: The soundtrack of our (värnplikts-)lives.

Nothing but flowers

Jag är nog lite av en vårfetischist även om jag aldrig skulle erkänna det och vad är mer vår än tussilago?  Men någonting tycks ha hänt, förr dök alltid tussilagon upp som den första vilda vårblomman, sen blåsippa tätt följd av dito vit. Sen kom gullviva och maskros.  De senaste åren har jag noterat en ny ordning där alla blommor kommer mer eller mindre samtidigt. I år har jag dessutom bara sett en handfull tussilago, kan det bero på den milda vintern?

Tussilago

Tussilagons svenska namn är egentligen hästhov, på engelska heter tussilago just tussilago men kallas coltsfoot, tvärtom  alltså. På latin Tussilago farfara. Tussilagon är en gammal medicinalört som bl.a. använts för att kurera hosta och andra problem med luftvägarna. Tussilagon finns med på Livsmedelsverkets lista över hälsofarliga växter men enligt Giftinformationscentralen finns inga kända förgiftningsfall.

Blåsippor

Blåsippan sägs vara bra för sårläkning men eftersom den är fridlyst i vissa delar av landet, bl.a. här i Stockholmstrakten, så är det av rent hypotetiskt intresse. Varför den är fridlyst kan tyckas oklart då den förekommer i ofantliga mängder, även jämfört med vitsippan.

Närbild av maskros

Närbild av maskros, en av de över 600 sorter som lär finnas i Sverige.

Apropå något annat som blommat ut i helgen så är det arbetet med bron mellan Nacka och Kvarnholmen som jag skrev om här om dagen. Utan att vara någon expert så kan jag säga att är nära eller rent av har lyckats med operationen. Grattis!

Noterade ni förresten att jag i dag använt en Talking heads-låt som rubrik?


Det här är inlägg 50 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!

I will see you in far-off places

Ett tydligt tecken på att vi inte bygger så högt här i Sverige är att de få höga hus som finns märks desto mer. Kistaskrapan eller Science Tower som en del envisas med att kalla den är ett exempel. Kommer man upp lite, i ett hus eller på en bergstopp, syns dess 117 meter nästan överallt ifrån. Jag har sett den nästan 30 km bort (bilden nedan).

Kista science tower syns 3 mil bort precis bredvid Högalidskyrkan.

Högalidskyrkan, en lyftkran och Kistaskrapan sedd från söder om "söder om Söder". Klossen till höger om mitten måste vara Viktoriatornet (Scandic).

Höjdligan i Sverige leds av Turning torso med 190 meter följt av Viktoriatornet i Kista, 120 meter och på tredje plats Vetenskapstornet. Varför den senare heter just så är lite oklart då det vad jag vet inte förekommer så mycket vetenskap i den, eller kan det göra det, kanske KTH trots hyr någon lokal?

Horisont utan Kistaskrapan

Samma horisont som bilden ovan med Kistaskrapan

En slags före och efter 2002-bild.

Skyskrapan i Telefonplan fick ju nej av försvaret, den skulle ha skymt/stört någon vital funktion och tilläts bara vara 45 meter. Planen var att den skulle ha blivit 225 meter hög med 75 våningar. Den skulle iaf ha fortsatt den fåniga trenden med att heta Tower och Tellus i förnamn andas inte så lite hybris för den delen heller.

Europas första skyskrapor var f.ö. Kungstornen på Kungsgatan i Stockholm. De stod klara 1925 och är faktiskt 60 meter höga med 17 våningar, något jag inte hade gissat . De förefaller vara lägre, speciellt sedda från Malmskillnadsgatan.

Kistaskrapan sedd från Skansen.

Kistaskrapan syns så klart från stan den också, vad annars? Som här från Skansen.

Jag tycker att Stockholm borde ha långt många fler och högre hus, speciellt centralt. Helt nyligen byggdes ett nytt kvarter på Södermalm nära Södra station, där hade det verkligen passat med ett dubbelt så högt hus kan jag tycka, minst.  Men, men,  Kista får väl fortsatt utgöra det moderna Stockholms skyline. Det ligger ju trots allt i samma kommun.

Kistaskrapan i dis och dimma


Det här är inlägg 49 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Kör jag alla 100 dagar eller får det räcka med 50?

Skogen, staden och maten

Jag vet inte vad det är men alltid när jag har varit ute i naturen blir jag sugen på att äta något gott. Visst kan man ta med sig matsäck eller rent av laga mat på Trangia-köket men det händer allt för sällan under mina exkursioner. Helgens skaffning i naturen var rätt asketisk och bestod av ett par kokta ägg och en flaska vatten. Effektivt och smidigt men inget att skriva hem om.

F.ö. har jag alltid undrat varför Trangia heter just så. En slagning på nätet avslöjar att förledet ”tran” inte helt förvånande står för Trångsviken och ”ia” ska uttydas ”i aluminium”.  Mitt eget Trangiakök har hängt med sen 80-talet och är minst sagt välanvänt. Men tillbaka till naturen och suget efter god mat.

Ågestasjöns träsklika strand med en gammal ek och tät vegetation

Jag traskade runt kring Ågestasjön för några helger sen. Vildsvinsland och ett Mekka för fågelskådare. Jag har iofs aldrig sett några vildsvin där men väl spåren efter dem och hört dem i mörkret på ca: 10 meters avstånd. En rätt spännande upplevelse det också kan jag försäkra. Det var då jag kom att tänka på Broncos eller mer exakt Hoa-Hoas ”Bronco bar” som jag frekventerade rätt ofta under både 90- och 00-talet. Nu driver han sedan många år tillbaka krogen ”Lokes bar”, glädjande nog med samma köttkoncept.

Välj styckdetalj, välj storlek och hur du vill ha den tillagad. Välj sedan tillbehör i form av kolhydrater och sås. Inte sällan blev det en 200 grams blodig  tournedos med pressad potatis och murkelsås för mig. Möjligtvis varierade jag mig med stekt potatis eller pommes. Ibland bearnaise. Alltid gott och alltid ett vänligt bemötande. Hade jag hund hade jag dessutom fått ha den med på restaurangen. Nu har jag ingen hund men jag vet hundägande vänner som tycker det är smidigt.

Lokes Bar betraktad från mitt i gatan

Bondegatan 57. Den mystiske mannen i keps i krukväxten till höger är jag, så slipper ni spekulera mer i det.

För er som inte är bekanta med Hoa-Hoa kan jag berätta att han heter Lennart Dahlgren och var en av våra allra bästa tyngdlyftare på 70-talet. Nu restauratör och för några år sen ”På Spåret”-mästare.

Kanske är det löften om strapatser och äventyr som sätter fart på matsuget i skogen? Kanske är det precis som på sjön som sägs suga just på samma sätt? Kanske är det någon djupt nedärvd överlevnadsinstinkt? Ät som tusan för du vet aldrig när du får mat härnäst! Det senare skulle kunna förklara en annars oförklarligt, ständigt återkommande craving efter pizza. Det vore intressant att försöka laga till en pizza ute i skogen nå’n gång, i en improviserad stenugn.

Pizza

Apropå något matrelaterat så tror jag jag vet var våra förfäder i stan gjorde av sina matrester: man slängde ut dem på gatan eller grävde ner dem i trädgården. Kanske grisarna åt åt upp det som gick att äta. Benrester i många av Stockholms parker och planteringar talar sitt tydliga språk, som i går när jag gick längs Lotsgatan på Södermalm (bilden nedan). Samma väg tycks även trasigt porslin ha gått och de uttjänta kritpiporna. Just på den här punkten har vi i alla fall blivit lite bättre. Allt var inte bättre förr.

Historiska benrester i stadens parker


Det här är inlägg nr: 47 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med, på ännu ett inlägg om mat?

Bron

I dag får Nacka en ny bro över Svindersviken till Kvarnholmen. En tunnel genom Ryssbergen ingår också i bygget. Bromonteringen, som påbörjas just när när jag skriver detta, är en komplicerad operation. Den färdigbyggda bron vilar på hjul på Kvarnholmssidan och ska skjutas ut över viken med hjälp av pontoner. 1500 ton bro att baxa till rätta. Jag hade ett inställt möte i Hammarby i eftermiddags och passade på att ta några bilder. Sorry för all manskinporr men det är något speciellt med de här månghjuliga datorstyrda tungflyttarvagnarna.

Bron på Kvarnholmen Bron på Kvarnholmen med de månghjuliga luftvagnarna i ena änden. Månghjuliga tunglyftvagnarBron som ser ut lite som en pilbåge med sitt välvda spann Tunglyftarvagnar och de två punkter brons ena sida vilar på.

Notera de två relativt små punkterna som brons ena ände vilar på.

Kvarnholmen hette tidigare Hästholmen men eftersom det finns ännu ett Hästholmen i Ödeshög och postförsändelser ofta hamnade där istf. i Stockholm bytte man 1938 resolut namn på halvön. Annars är det Kvarnen Tre Kronors (egentligen Kooperativa förbundet som förvärvade holmen 1922) aktivitet som helt dominerat holmen under 1900-talet ända fram till 1992. Kvarnholmen såldes 2012 till  Kvarnholmen Utveckling AB, ett till lika delar av JM och ett av Folksam och Peab gemensamt ägt bolag.

Från början fanns ingen landförbindelse till Kvarnholmen och en broförbindelse byggdes 1923. En bro som senare byggdes på med ännu en bro och blev Sveriges första dubbeldäckade bro.  På 70-talet sprängdes Finnbergstunneln och sundet fylldes igen. Det övre brodäcket revs 1985.

I dag byggs det bostäder på Kvarnholmen. Aktiviteten är intensiv med många parallella byggplatser. Det sprängs, grävs och byggs och många nya bostäder står redan klara och fler är på gång. Fortfarande finns många gamla industribyggnader kvar efter kvarn-eran och säkert kommer några av dessa att bostadskonverteras medan andra rivs. Det kuperade landskapet och blandningen av gammalt och nytt är rätt intressant och allt annat än likformigt och trist.

Grävmaskin på toppen av en stor grusgropByggplats Två hus med Katarina kyrka i bakgrunden.

Gången i mitten leder till hissen ner till kajen där bl.a. SL:s Linje 80 har en hållplats. Längre bort skymtar Katarina kyrkas torn.

Det här är inlägg nr: 46 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!