Kategoriarkiv: #blogg100

Blogg100 blir blogg50

I går kväll var det dags att planera om bloggandet, så vad som först var tänkt att bli 100 inlägg på lika många dagar blir 50 stycken (51 med det här inlägget). Jag slutar mitt #blogg100:ande i dag.

Jag kommer dock att skriva vidare här, om stan och länet och allt däremellan men med en lägre inläggsfrekvens. Så häng med i fortsättningen också.

NötkreaturKobilden har egentligen inget med blogginlägget att göra mer än att den är tagen just i dag och andas både vår och sommar.

 

Nothing but flowers

Jag är nog lite av en vårfetischist även om jag aldrig skulle erkänna det och vad är mer vår än tussilago?  Men någonting tycks ha hänt, förr dök alltid tussilagon upp som den första vilda vårblomman, sen blåsippa tätt följd av dito vit. Sen kom gullviva och maskros.  De senaste åren har jag noterat en ny ordning där alla blommor kommer mer eller mindre samtidigt. I år har jag dessutom bara sett en handfull tussilago, kan det bero på den milda vintern?

Tussilago

Tussilagons svenska namn är egentligen hästhov, på engelska heter tussilago just tussilago men kallas coltsfoot, tvärtom  alltså. På latin Tussilago farfara. Tussilagon är en gammal medicinalört som bl.a. använts för att kurera hosta och andra problem med luftvägarna. Tussilagon finns med på Livsmedelsverkets lista över hälsofarliga växter men enligt Giftinformationscentralen finns inga kända förgiftningsfall.

Blåsippor

Blåsippan sägs vara bra för sårläkning men eftersom den är fridlyst i vissa delar av landet, bl.a. här i Stockholmstrakten, så är det av rent hypotetiskt intresse. Varför den är fridlyst kan tyckas oklart då den förekommer i ofantliga mängder, även jämfört med vitsippan.

Närbild av maskros

Närbild av maskros, en av de över 600 sorter som lär finnas i Sverige.

Apropå något annat som blommat ut i helgen så är det arbetet med bron mellan Nacka och Kvarnholmen som jag skrev om här om dagen. Utan att vara någon expert så kan jag säga att är nära eller rent av har lyckats med operationen. Grattis!

Noterade ni förresten att jag i dag använt en Talking heads-låt som rubrik?


Det här är inlägg 50 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!

I will see you in far-off places

Ett tydligt tecken på att vi inte bygger så högt här i Sverige är att de få höga hus som finns märks desto mer. Kistaskrapan eller Science Tower som en del envisas med att kalla den är ett exempel. Kommer man upp lite, i ett hus eller på en bergstopp, syns dess 117 meter nästan överallt ifrån. Jag har sett den nästan 30 km bort (bilden nedan).

Kista science tower syns 3 mil bort precis bredvid Högalidskyrkan.

Högalidskyrkan, en lyftkran och Kistaskrapan sedd från söder om "söder om Söder". Klossen till höger om mitten måste vara Viktoriatornet (Scandic).

Höjdligan i Sverige leds av Turning torso med 190 meter följt av Viktoriatornet i Kista, 120 meter och på tredje plats Vetenskapstornet. Varför den senare heter just så är lite oklart då det vad jag vet inte förekommer så mycket vetenskap i den, eller kan det göra det, kanske KTH trots hyr någon lokal?

Horisont utan Kistaskrapan

Samma horisont som bilden ovan med Kistaskrapan

En slags före och efter 2002-bild.

Skyskrapan i Telefonplan fick ju nej av försvaret, den skulle ha skymt/stört någon vital funktion och tilläts bara vara 45 meter. Planen var att den skulle ha blivit 225 meter hög med 75 våningar. Den skulle iaf ha fortsatt den fåniga trenden med att heta Tower och Tellus i förnamn andas inte så lite hybris för den delen heller.

Europas första skyskrapor var f.ö. Kungstornen på Kungsgatan i Stockholm. De stod klara 1925 och är faktiskt 60 meter höga med 17 våningar, något jag inte hade gissat . De förefaller vara lägre, speciellt sedda från Malmskillnadsgatan.

Kistaskrapan sedd från Skansen.

Kistaskrapan syns så klart från stan den också, vad annars? Som här från Skansen.

Jag tycker att Stockholm borde ha långt många fler och högre hus, speciellt centralt. Helt nyligen byggdes ett nytt kvarter på Södermalm nära Södra station, där hade det verkligen passat med ett dubbelt så högt hus kan jag tycka, minst.  Men, men,  Kista får väl fortsatt utgöra det moderna Stockholms skyline. Det ligger ju trots allt i samma kommun.

Kistaskrapan i dis och dimma


Det här är inlägg 49 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Kör jag alla 100 dagar eller får det räcka med 50?

Friday on my mind

Vad lyssnar man på en fredag? Inte vet jag men om det ska vara musik som på något sätt handlar om fredag så har jag några leads och några skäl till att inte lyssna på kanske just den låten.

Inte sällan tycker jag att de kända låtarna med ett visst band hör till de sämsta. Från den engelska staden Crawley, som egentligen inte är känd för något annat än Gatwickflygplatsen, kommer The Cure. Deras trallvänliga men skittrista  ”Friday I’m in love hör till kategorin ”långt från det bästa de gjort”. Frågar du mig så var de bra under exakt hela 80-talet, kanske bäst i början. 1990 dog de som band för mig och -92 kom fredagslåten. Ridå. Lyssna hellre på Close to me som dessutom hade en galet klaustrofobisk video med ett sjunkande klädskåp. Ja se själv.

Jag vet i alla fall vilken som var min första fredagslåt: The Easybeats Friday on my mind”. Låten är från -66 men jag tror inte att den kom till Sverige förrän i början på 70-talet då den spelades på Tio i topp. The Easybeats var George Vanda och George Young, ett australiensiskt pop-/rockband. Om Young låter bekant så kan det bero på att han producerat  AC/DC och att han har några yngre bröder som heter Angus och Malcom som spelar musik i samma grupp. Ska man vara petig så har Malcom Young slutat i AC/DC. Tycker ni Easybeats är töntiga så ska ni lyssna på AC/DC:s ”Let there be rock”. Sorry Brian Johnson, jag tycker att du är jättecool men Bon Scott var bara så mycket bättre.

Jag vet att min bror hade en Gary Mooreperiod och det har jag också haft men den var inte speciellt lång. Moore hade också en fredagslåt, nämligen Easybeats. Det var inte det smartaste den gode Gary gjort, tänk 80-talslicks och synthmattor på det så har du hans version i en liten ask. Don’t go there i tell you.

Jag vore inte mig själv om jag inte tog upp några låtar med Morrissey. Hans Friday mourning kan knappast beskyllas för att vara särskilt munter, många skulle nog kalla den en typisk måndagslåt. Men bra! ”I have forgiven Jesus” är kanske inte heller en upptempolåt men så kan man ju knappast beskylla Morrissey för att vara en muntergök, det är liksom inte hans grej. Men fredagen sjungs det om!

”Monday – humiliation
Tuesday – suffocation
Wednesday – condescension
Thursday – is pathetic
By Friday life has killed me

The Smiths Stop me if you think you’ve heard this one before” nämns också fredag så den klassar in utan problem. Det tycks bli en riktig deppfredag om jag fortsätter på det här temat.

”I was detained, I was restrained 
And broke my spleen 
And broke my knee 
(and then he really laced into me) 
Friday night in out-patients 
Who said I’d lied to her?”

Apropå The Smiths, ni vet bilden på ”Meat is murder” med den amerikanska soldaten med samma text på hjälmen? Så såg inte bilden ut från början (se bild nedan). Om radion verkar bekant så är det med stor sannolikhet samma sort vi tidigare använde i svenska försvaret, då med beteckningen RA-146.

The Smiths Meat is murder-albumomslagAmerikansk soldat med texten Make war, not love på hjälmen och kortvågsradion på ryggen.

Fast egentligen tycker jag att alla ska lyssna på vad de själv vill. Jag är inte mycket för musiktips i allmänhet, så for all i care är det bara att gå loss på Katy Perrys Last Friday Night (T.G.I.F.)”, Eric Paslays Friday Night”eller Rebecca Blacks Friday. Utan nätet hade jag f.ö. aldrig hittat de här tre. Nu är det i all fall fredag i Sverige, det kan vi vara eniga om.


Det här är inlägg 48 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!

Skogen, staden och maten

Jag vet inte vad det är men alltid när jag har varit ute i naturen blir jag sugen på att äta något gott. Visst kan man ta med sig matsäck eller rent av laga mat på Trangia-köket men det händer allt för sällan under mina exkursioner. Helgens skaffning i naturen var rätt asketisk och bestod av ett par kokta ägg och en flaska vatten. Effektivt och smidigt men inget att skriva hem om.

F.ö. har jag alltid undrat varför Trangia heter just så. En slagning på nätet avslöjar att förledet ”tran” inte helt förvånande står för Trångsviken och ”ia” ska uttydas ”i aluminium”.  Mitt eget Trangiakök har hängt med sen 80-talet och är minst sagt välanvänt. Men tillbaka till naturen och suget efter god mat.

Ågestasjöns träsklika strand med en gammal ek och tät vegetation

Jag traskade runt kring Ågestasjön för några helger sen. Vildsvinsland och ett Mekka för fågelskådare. Jag har iofs aldrig sett några vildsvin där men väl spåren efter dem och hört dem i mörkret på ca: 10 meters avstånd. En rätt spännande upplevelse det också kan jag försäkra. Det var då jag kom att tänka på Broncos eller mer exakt Hoa-Hoas ”Bronco bar” som jag frekventerade rätt ofta under både 90- och 00-talet. Nu driver han sedan många år tillbaka krogen ”Lokes bar”, glädjande nog med samma köttkoncept.

Välj styckdetalj, välj storlek och hur du vill ha den tillagad. Välj sedan tillbehör i form av kolhydrater och sås. Inte sällan blev det en 200 grams blodig  tournedos med pressad potatis och murkelsås för mig. Möjligtvis varierade jag mig med stekt potatis eller pommes. Ibland bearnaise. Alltid gott och alltid ett vänligt bemötande. Hade jag hund hade jag dessutom fått ha den med på restaurangen. Nu har jag ingen hund men jag vet hundägande vänner som tycker det är smidigt.

Lokes Bar betraktad från mitt i gatan

Bondegatan 57. Den mystiske mannen i keps i krukväxten till höger är jag, så slipper ni spekulera mer i det.

För er som inte är bekanta med Hoa-Hoa kan jag berätta att han heter Lennart Dahlgren och var en av våra allra bästa tyngdlyftare på 70-talet. Nu restauratör och för några år sen ”På Spåret”-mästare.

Kanske är det löften om strapatser och äventyr som sätter fart på matsuget i skogen? Kanske är det precis som på sjön som sägs suga just på samma sätt? Kanske är det någon djupt nedärvd överlevnadsinstinkt? Ät som tusan för du vet aldrig när du får mat härnäst! Det senare skulle kunna förklara en annars oförklarligt, ständigt återkommande craving efter pizza. Det vore intressant att försöka laga till en pizza ute i skogen nå’n gång, i en improviserad stenugn.

Pizza

Apropå något matrelaterat så tror jag jag vet var våra förfäder i stan gjorde av sina matrester: man slängde ut dem på gatan eller grävde ner dem i trädgården. Kanske grisarna åt åt upp det som gick att äta. Benrester i många av Stockholms parker och planteringar talar sitt tydliga språk, som i går när jag gick längs Lotsgatan på Södermalm (bilden nedan). Samma väg tycks även trasigt porslin ha gått och de uttjänta kritpiporna. Just på den här punkten har vi i alla fall blivit lite bättre. Allt var inte bättre förr.

Historiska benrester i stadens parker


Det här är inlägg nr: 47 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med, på ännu ett inlägg om mat?

Dùn Lùib

Bil- och traktordäck är vanligt förekommande i apburar. Däck är även populärt  i förskolor och på lekplatser. Däck har även historiskt innehållit ganska stora mängder cancerframkallande högaromatiska oljor, så här kan just barnapplikationen kännas lite mindre lyckad. Vid den lokala förskolan tycks favoritsysselsättningen bland barnen vara att slänga ut däcken över staketet och låta dem rulla nerför de omkringliggande backarna.

Litet ATV-däck på rymmen från dagis

Jag brukar fundera på hur däcken kommer fungera och hur de kommer att se ut i framtiden. Det luftfyllda gummidäcket fyller 135 i år och John Boyd Dunlop var först ut – med ett cykeldäck. Dunlop grundade sen ett av världens mest kända däcksföretag med samma namn. Trots detta har jag själv aldrig ägt ett Dunlopdäck.

 John Boyd Dunlop

Äldre Dunloppdäck på traktorkärra.

Dunlop föddes i den skotska byn Dreghorn några mil sydväst om Glasgow och helt nära staden Dunlop. En annan känd Dunlop är Jim Dunlop, den amerikanske skotskättade plektumfabrikören. En inte allt för vågad gissning är att familjenamn uppstod ur ortsnamn.   Jim Dunlop 0,88mm är f.ö. ett av mina favoritplektrum. Och ja, det är damm på gitarren vilket vittnar om att jag kanske inte spelar så ofta som jag borde.

Jim Dunlop-plektrum, 0,88 mm

Däremot är greppbrädan noggrant behandlad enligt konstens alla regler, d.v.s. med citrusolja.  Även den tillverkad av den amerikanska skotskättlingen Jim Dunlop visar det sig. Hade jag varit en känd bloggare hade naturligtvis misstankar om dold marknadsföring infunnit sig. Men jag kan försäkra dig att det faktiskt bara var slumpen som gjorde att Dunlop hamnade i fokus i dag.

Dunlop Lemon Oil

Den första kända Dunlop var William de Dunlop år 1260. En annan känd Dunlop var den skotska nationalpoeten Robert Burns mecenat Mrs. Frances Dunlop of Dunlop. Och med henne sätter jag punkt för dagens Dunlopodyssé.

PS Titeln Dùn Lùib är det skotskgäliska namnet på… Ja, ni fattar.
DS

Mrs. Frances Dunlop of Dunlop


Det här är inlägg nr: 45 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med på en oförutsägbar odyssé!

Ja visst gör det ont när knoppar brister

Allvarligt talat så har jag ingen aning om vad  det här är för knoppar på bilden nedan men de är onekligen på gång nu. Gräsmattorna har redan mobiliserat och deras grönska står i bjärt kontrast till vinterns sand och grus som fortfarande misspryder många trottoarer.

Matintresserad som jag är har jag redan börjat tänka i banor av vårmat. Vad äter man på våren egentligen, apart from the obvious som sparris, nässelsoppa och rabarber? Det senare är f.ö. inget som växer här i Södermanland förrän långt senare. Jag har faktiskt ingen aning om vad typisk vårmat är.Knoppar från träd på väg att brista

Just for the record: Plåtade i köket med naturligt ljus (persiennerna nerdragna) och min gamla Nikon D70 med Tamron 90mm makro.

Kan falafel vara vårmat? Jag har aldrig gjort falafel själv men det kan ju tyckas vara rätt lätt: mosade kikärtor, vitlök, spiskummin, persilja, koriander och lite annat jox. Sen ska de friteras och ätas varma med lämplig kaninföda i pitabröd och nå’n god sås. Låter faktiskt som ett 1/2 dagsverke, min matlagningsmelodi är minimal arbetsinsats och långa ledtider. Falafel är nånting helt annat. Då är det lättare att ta en sväng förbi Falafelbaren på Hornsgatan, som f.ö. kan vara stans bästa.

Falafel på Falafelbaren

Just snabbmat tenderar ofta att ta väldigt lång arbetstid i anspråk, till skillnad från husmanskost som ofta sköter sig själv och bara kräver lite snabb preppning. Och då talar jag inte om kroppkakor som med både mycket arbete och lång tillagning är undantaget som bekräftar regeln.

Kroppkakor med skirat smör och lingon

Foto (Wikipedia): Henrik Sendelbach, CC BY-SA 3.0

Undrar om barnen på Balingsta gamla skola fick kroppkakor med mjölk när det begav sig nå’n gång runt förra sekelskiftet? Mjölk fick de iaf., något som mjölkkannan från ”Ernst Pettersson Stockholm” fortfarande vittnar om. Dagens diskussion om lärartäthet måste för en tidig 1900-talsmänniska ha tett sig helt obegriplig, då Balingsta skola var Huddinges största med 100 elever – på en lärare!

Stor rostig mjölkkanna på grundstenarna från Balingsta gamla skol

Balingsta kvarn ska ha förfallit i slutet av 1800-talet, så därifrån kom knappast mjölet till skolans kroppkakor. Däremot skulle mycket väl vetet eller rågen som användes i kroppkakorna kunna ha skördats på Balingsta gårds åkrar, som då var i familjen Pripps ägo. J.W. Pripp var apotekare och tillsammans drev han gården med sin son, agronomen C.W. Pripp. Kanske även fläsket och löken till kroppkakorna kom från gården?

Huruvida J.W. Pripp var släkt med göteborgaren Johan Albrecht Pripp, ni vet han med ölet, eller inte är oklart. Men en sak jag är helt övertygad om och det är att det klassiska militära lösenordet ”Blå burk” från 70-talet, definitivt har med Pripps Blå att göra. F.ö. var Johan Albrechts äldste som militär. Jag menar, var annars skulle det komma ifrån?

En vaktpost frågar om lösen: – Blå!  – Burk!

Dagens rubrik, som lånats från Karin Boyes dikt med samma namn, får knyta ihop dagens text. Boye som föddes i Göteborg flyttade till Huddinge 1915. Huset som inte finns inte kvar i dag låg på samma plats som Sjödalsgymnasiet i centrum, bara 4 km från Balingsta gård.


Det här är inlägg nr: 44 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Vi har vår i luften, om än i blåsigaste laget.

Lördagseftermiddag längs Åvavägen

Eftersom vädret var bra i går snörde jag på mig kängorna och packade ryggsäcken för en milslång vandring i stans yttre förorter. Jag tog bussen till Åvavägen med Tyresta by som slutmål. Jag har gått där förut och kört bil längs Åvavägen säkert hundratals gånger och i dag slog det mig igen, det här verkligen är på landet. I förorten nära stan men samtidigt på vischan.

Åvavägens första 900 meter.

Åvavägens första kilometer.

Här finns åkrar, traktorer och hästgårdar. Här luktar det från dyngspridaren och här det skjuts för fullt på en närliggande jaktskyttebana. Eftersom det här är på Södertörn finns spår efter vildsvinen överallt, en hästhage är nästan helt uppbökad. Och så finns här älgar. Jag är ofta i skogen och har nästan aldrig sett älg där men så fort man befinner sig på en bilväg så dyker de upp. Det är ofelbart.

Två älgar gåendes på en åker

En familj jobbar på sitt lilla sommarhus som ligger precis i anslutning på vägen. Idylliskt så det förslår. Känner jag svensken rätt så plockade de säkert fram grillen fram emot kvällen och rosévinet, så klart. Lite längre fram ligger en gård och en skylt upplyser mig om att de håller basjkirhästar. Jag vet inte vad det innebär och vad de är bra till men nu vet jag iaf. hur de ser ut. Det finns t.o.m. en sammanslutning, Svenska Basjkirhästföreningen.

Basjkirhästar i Ural

Basjkirhästar i södra Uralbergen, där de stammar ifrån. Bild (från Wikipedia): Mitic, CC BY-SA 3.0

Jag viker av in på den grusväg som ska ta mig den sista biten till Tyresta. Flera platser i den täta granskogen vittnar om svunna tider. Bil- och byggskrot har dumpats i skogen, kanske på 50- eller 60-talet. Man gjorde så då, såg naturen som en stor soptunna. Tyvärr verkar den inställningen och beteendet vara på väg tillbaka. Läser om ett företag som dumpat skrot i ett naturreservat i min hemkommun och har ofta sett det själv på flera platser i naturen. En trist utveckling.

Skrotbildelar som dumpats i skogen

Ett skräpets plimsollmärke.

Det är nästan som på ett museum att gå omkring bland de övergivna bildelarna. Jag lyckas inte identifiera någon av dem, det här är skrot från bilar långt före min tid. Några flaskor och ölburkar ligger också här. Plåtburkar med aluminiumlock och botten. När är de ifrån, 70-talet kanske och hur länge kommer de att finnas kvar i skogen? Det sägs att det tar naturen 300 år att bryta ner en aluminiumburk.

Gamla ölburkar

Skrotbildelar spridda över marken

Mot alla odds lyckas jag tajma bussen hem men säg den lycka som varar för evigt.  Det klonkar oroväckande från bussens drivlina och vid en busshållplats backar den istället för att gå framåt. Bussföraren lägger pannan i bekymrade veck när han pratar med sambandscentralen över radio och i Brandbergens centrum är det färdigåkt. Jag hoppar av och går de två kilometrarna till Coop Forum där jag handlar ingredienser till middagen: torskrygg med pepparrot, bacon, kapris och hårdkokt ägg. Ett värdigt slut på en rätt skön eftermiddag, i förorten, helt nära stan.


Det här är inlägg nr: 43 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Var det inte länge sen jag bloggade om mat?

Bullerburkarna

Som någon slags ingenjör kan jag se det vackra där andra bara ser hemskheter och höra det finstämda där andra bara hör buller. Militära fordon, flytetyg och flygfarkoster hör till den kategorin. I fjol somras övades det flitigt runt amfibieregemetet i Berga. Jag hade åkt till Årsta havsbad för att se om det var badbart. Det var det inte enligt min måttstock, jag badar inte gärna under 23 grader i vattnet. Men det fanns annat att se och höra, som marinens Svävare 2000. En mycket fascinerande farkost, 22 meter lång och 11 meter bred. 2000 hk och en toppfart på 50 knop och det bullrigaste försvaret har näst efter JAS Gripen.

Man och pojke står på strand och ser en svävare

Svävare 2000, eller Griffon 8100 TD som den heter i civil version, är knappast något att smyga sig på fienden med – den hörs på flera kilometers avstånd. Ett dånande som saknar motstycke. En mycket fascinerande maskin om ni frågar mig. Dessutom lastar den 10 ton och går lika bra över (platt) land och is. Det var fler än jag på plats som fascinerades.

Svävare i största allmänhet är svårkörda, de svänger sämre än ett flygplan och bromsar lika bra, något som Youtube-klippet nedan tydlig visar. Just buller och säkert en rätt dåligt verkningsgrad är förklaringen till att svävare inte används i någon större utsträckning i det civila.

Inte förvånande är JAS 39 Gripen min favorit i det här bullriga gänget. Jag sörjer verkligen nedläggningen av flygfältet på Tullinge, det betyder att vi aldrig mer kommer att få njuta av flyguppvisningar i Stockholm. Aldrig någonsin. Nummer 127 på bilderna nedan är fångad just på gamla F18 i samband med den sista flyguppvisningen där.

JAS Gripen i luften

 

JAS 39 Gripen


Det här är inlägg nr: 42 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!  42!!!

Every day is silent and grey

Dåligt väder brukar man säga, men vad är dåligt väder? Jag tror de flesta är överens om att storm och hällregn klassar in i den kategorin men det finns det ju så många andra väderlekar däremellan. Själv har jag svårt för 30+ och stekande sol, iaf. om jag inte får några veckor  att vänja mig och det får jag sällan. En typ av väder som jag vet många älskar. Själv gillar jag dimma, en rejäl tjocka.

Ek & höghus i dimma

Jag är förmodligen en reinkarnerad Londonbo, givet att reinkarnation finns vilket det inte gör men rent filosofiskt. Att promenera i en tyst, fuktig stad inhöljd i tät dimma, det är vad jag betecknar som en fin väderupplevelse. Precis som med bastu så är det även skönast efteråt. Att få komma in i stugvärmen, tända en brasa i den öppna spisen, sätta sig i Chesterfieldfåtöljen och njuta av ett glas portvin eller en stout. Det hade knappast varit mysigt om ens kul att göra om vädret bjudit på strålande solsken och 20 grader Celsius. Nu har jag varken öppen spis eller Chesterfieldfåtölj men ni hajar.

Kista science tower i dimma

Min vurm för dimma kan ha med mitt fotograferande att göra, dimma är en trevlig ingrediens. Gamla trista omgivningar får plötsligt något mystiskt och obekant över sig. Som om någon fört in teaterkulisser i landskapet. Naturens eget soft-filter.

Den dimhöljda förortsgrönskan

Dimma är ju även en populär ingrediens i skräckgenren, där den används för att dölja monster och mördare. Det finns även de i verkligheten som är rädda för vad som kan dölja sig i dimman. Till dem skulle jag vilja säga: ser du ingen ser förmodligen ingen dig heller. Dimma är symmetri, hästarna i bilden nedan upplever mig lika luddig i konturerna som jag upplever dem.

Två betande hästar i dimma

Dimma är väl egentligen bara obehaglig i en situation, i en liten båt på ett vältrafikerat hav, men ni som läste min blogg i förrgår vet ju att jag som oftast håller mig på landbacken. Better safe than sorry.

Nynäshamn i dis och dimma

Nynäshamn i dis och dimma

Apropå skräck så har säkert den uppmärksamme läsaren noterat att jag de senaste dagarna gjort en ”John Ajvide-Lindqvist”, d.v.s. utgått från en Morrissey-låt när jag skrev texten. I dag blev det ”Everyday is Like Sunday”, i morgon? Ingen aning men det ger sig nog. Några förslag?


Det här är inlägg nr: 41 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!  Prata väder, detta universalkonversationsämne. Det är vi och engelsmännen har jag förstått.