Kategoriarkiv: Allt möjligt

Jerry

Stadens turistbyrå
Stadens turistbyrå

Jag drar mig till minnes att det var runt -95. Jerry, en av mina bekanta, hade precis inhandlat en gammal Volvo 245. Jerry var alltid noga med två saker när han skulle köpa bil: ett vackert yttre och automatlåda. Dessutom skulle de vara billiga. Volvokombin stämde in på alla tre av dessa påståenden. Att all mekanik var så gott som slut bekymrade inte Jerry. En gemensam semestervecka på Jylland lät till en början som en god idé. Vädret var strålande och det danska gemytet hägrade. Med facit i hand kan jag bara konstatera, jag skulle ha stannat hemma. Innan resan hade jag tittat närmare på bilen och konstaterat att ett kamremsbyte var nödvändigt. En ny rem inhandlades och byttes dagen innan avfärden.

Veckan började bra, efter en färjetransport från Göteborg satte vi kurs mot ett sommarljuvt Skagen. Platsen är precis så vackert och det danska gemytet stod på topp. Det var två dagar innan vi skulle åka hem som det hände, som tur var befann vi oss i Fredrikshavn, en av norra Jyllands större städer. Vi hade precis inmundigat en god middag på en av stadens krogar när Volvoskrället vägrar starta. Jag tog en snabb titt under huven och kunde efter en stunds felsökning ställa diagnosen: kamaxeln snurrar inte. En överförfriskad kille hemmahörande i Volvons födelsestad skrockade som en värsta olyckskorp, ”det är kamaxeln som skurit i lagren, det händer hela tiden!” Dessvärre hade han rätt. Nu var goda råd dyra, i princip hade vi bara en dag innan färjan skulle gå. Vi knuffade ner bilen till en närliggande parkering, precis bredvid en stor shoppinggata. Efter några öl somnade vi i Volvons bagageutrymme.

Vi vaknade tidigt av en stekande sol och började omedelbart hålla rådslag. Jag röstade för att lämna bilen på plats och åka tåg hem, den hade trots allt bara kostat några tusen. Jerry var av en annan åsikt, bilen ska repareras, kosta vad det kosta vill. Efter lite rundfrågningar kom vi fram till att det fanns en lokal Volvohandlare, bara några kilometer bort. Väl där ville reservdelsmannen inte tro på vår historia om skuren kamaxel. Jag berättade att jag bytt kamrem mitt i natten med bara en skiftnyckel och felet kvarstod. Efter många förklaringar på blandad svenska och engelska trodde han mig.

Volvomannen, som nu var välvilligt inställd, började snabbt ringa runt till närbelägna skrotar. Han lyckades efter några samtal skaffa fram ett bättre begagnat Volvotopplock för 2000 kronor, danska kronor! Toppen skulle kunna levereras strax efter lunch. Vi promenerade tillbaka till staden och närmsta järnhandel där en verktygssats modell större inhandlades, tillsammans med en 10mm insexnyckel och ett stort gångjärnsbeslag. De sistnämnda skulle användas till topplockets insexskruvar. Jag hade haft det tvivelaktiga nöjet att göra samma operation på min brors gamla Volvo tidigare. Jerry har aldrig skruvat med bilar och ett topplocksbyte på en parkeringsplats, i stekande sommarsol, rekommenderas inte som ett projekt att börja med. Min bekant tog istället på sig rollen som support, sprang efter öl och mat och hjälpa till i största allmänhet. Efter att ha tagit bort det havererade topplocket, var jag på riktigt dåligt humör. Vi promenerade åter till Volvo och inhandlade ett det begagnade topplocket, nya packningar och en kamrem. Nu hade min bekant lagt ner mer pengar på delar än vad han först hade betalt för bilen. Åter i stan påbörjades monteringen. Många förbipasserande önskade oss lycka till med fläktremsbytet som de trodde vi höll på med. Några passerande svenska ungdomar förstod vidden av vad som stod på och förbarmade sig. De bjöd på god pilsner och några korvar, sånt värmer i allt elände. Naturligtvis gick allt återstoden av arbetet allt annat än på räls, trilskande rostiga ventiler som envisades med att fastna var bara ett av problemen.

Klockan var nu närmare nio på kvällen var det i alla fall dags för ett första startförsök, skepsisen var stor. Vår färja gick inte för än vid fem, så än fanns några timmars marginal. Efter några tändjusteringar startade 245:an motvilligt. Jag har sällan känt mig eländigare än vid det tillfället; ingen dusch på flera dagar, oljig och skitig men ändå rätt nöjd. 245:an var hel igen, i alla fall tillfälligt. Vi hade fixat det, även om semesterns sista dagar gått förlorade. Vi tog oss på färjan och vidare hem till Stockholm. Bilen höll minst ett drygt år efter reparationen, sedan sålde Jerry bilen för att åter införskaffa ännu en blänkande bil med automatlåda. Måste jag tillägga att jag fick ägna en hel del garagetid även åt denna bil (Saab 900). Nu för tiden har Jerry bättrat sig och köper nyare felfria fortskaffningsmedel och jag tackar nej till bilreparationsuppdrag.

Jerry heter f.ö. något annat i verkliga livet.

Köksknivspragmatikern

Jag läste Anders Johanssons alldeles utmärkt blogginlägg om köksknivar i morse, mycket intressant för mig som gillar både material och teknik. På 90-talet var jag flera gånger på väg att köpa både den ena flådiga kniven efter den andra. Ena veckan var damaskusstål som smitts av folkskygga, skäggprydda äldre smeder i Qinxis dimhöljda berg. Andra veckan var det pulvermetallurgiska, sintrade stål baserade på de senaste teknikerna och metoderna. Ett tag frestade även keramiska knivar. Suktandet hade ingen ände.

Det ironiska i det hela var att jag inte lagade mat lika ofta då som jag gör i dag när intresset för köksknivar endast är av det filosofiska slaget. Jag läser gärna om både nya och gamla knivar, stål och metoder men suget att skaffa mig nå’t nytt har asymptotiskt närmat sig noll. Jag har helt enkelt fortsatt att laga mat med hjälp av de knivar jag redan har. Det enda jag kräver av en kniv att den gör jobbet på ett bra sätt och gärna håller livet ut. Högst rimliga krav att ställa kan jag tycka.

Det viktigaste är att hålla kniven rejält vass och det har jag lyckats bra med, trots att jag är en rätt medioker knivslipare. Jag tänker inte gå in på ämnet knivslipning som är hur stort som helst, men sök gärna runt lite på nätet och fascineras över slipvinklar, slipstenar och tekniker.

Mina köksknivar som jag beskriver i texten

Jag använder dagligen en kockkniv, en tidig Ikea tillverkad i japanskt krommolybdenstål, inhandlad tidigt 90-tal för ~300 kronor. En fiskars grönsakskniv med greppvänligt gummihandtag och en brödkniv med tandad egg av okänt fabrikat. Det senare är för övrigt en absolut nödvändigt när jag flera gånger i veckan envisas med att baka mitt eget surdegsbröd med tjock stenhård skorpa. Jag har även en liten tysk kniv för att skala och finskära med. That’s it, det räcker för mig.

Men vem vet, om jag fortsätter läsa knivartiklar kanske jag åker dit på en exklusiv Nakiri eller kanske en Santoku? Men vad du än köper eller inte köper för kökskniv, se till så att den alltid är vass, annars kommer du aldrig att vara nöjd. Aldrig.