Månadsarkiv: mars 2015

Gammal ek vid Trångsunds station

Gammelekarna

Bara i min kommun, Huddinge, finns fler än 150 stycken ekar med en omkrets större än 3,14 meter. En sån ek är 200-250 år gammal och var en spirande planta på Carl Michael Bellmans tid. Här hemma finns några ekar som jag misstänker är äldre än så pga. sin enorma storlek. En av mina ”grannar” mäter över 6 meter i omkrets, en riktig jätte i ordets rätta bemärkelse. Storleken är dock ett osäkert mått på ålder då även små träd kan vara riktigt gamla. Trädets bark är en indikator på ålder, med åren blir den allt mer grov och skrovlig. Man brukar tala om pansarbark.

När dessa gamla träd slutligen dör blir de boplatser för fler än 1000 olika mossor, lavar och insekter.  Faktum är att fler än 500 insektsarter är direkt beroende av murknande ekved. Nyligen fälldes några gamla ekar vid vägbygget i Kungens kurva och trädstammarna placerades ut  i några av kommunens naturreservat. Döda träd är något av en bristvara i naturen i dagens rationella skogsbruk.

Gammal ek

ekolburk

Nu har inte eken monopol på att bli gammal, tallen kan bli uråldrig. I Trångsunds naturreseravat finns tallar som är 300 år gamla och i Tyresta Nationalpark finns några träd som uppnått den aktningsvärda åldern av 400 år. De tallarna hade funnits i 35 år när Istanbul utnämndes som världens största stad.

En gammal ek med både levande och döda grenar

Den här eken i Länna saknade helt lövverk och är säkert redan död men kommer högst troligt att stå kvar en 200 år till.

Jätteek i motljus

Eken vid Trångsunds centrum på bilden ovan kan vara kommunens äldsta. En ihålig gigant som man utan problem kan kliva in och ställa sig i.

En stor ek, kanske 150 år gammal

Även den här eken återfinns i Trångsund. Bilden ljuger lite då den är mycket högre och mer omfångsrik i verkligheten. Det finns få om ens några byggnader här som är 300 år gamla men desto fler gamla träd. Jag gillar det skarpt.


Det här är inlägg nr: 31 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Text och foto en skön blandning.

 

Den överskattade hotellfrukosten

Det känns som om jag ätit ett oräkneligt antal Hotellfrukostar och jag kan inte dra mig till minnes en gång då jag verkligen njutit av en. Hotellfrukost är så fruktansvärt överskattat.

Det finns ingen måltid som är så osexig som frukost, jag vill mest ha den överstökad och gå vidare med dagen. Nio av tio hotellfrukostar i mitt fall har ätits i tjänsten. Möten ska förberedas och man ska ta sig till platser inte sällan en god bit från hotellet och frukosten är mest i vägen. Det ideala vore att få den på hotellrummet så den kunde ätas i lugn och ro. Sen är man redo att checka ut och slippa springa upp på hotellrummet igen för att hämta sina grejer.

För att inte tala om brunch, vad är den bra för? Jo, den är väldigt bra för de restaurangägare som mot förmodan lyckas purra sin personal lördag- och söndagsmorgnar. Fast det hör ju egentligen inte hit.

Sen har vi de andra hotellgästerna på frukosten. Att socialisera med folk innan man knappt vaknat är inte min melodi.  Folk som kletar och har bröd i smöret eller misshandlar osten. Som lägger handen direkt på brödet som de ska skära, när det finns en handduk just för det syftet. Folk som köar till kaffet som inte sällan är slut. Folk som pratar högt i telefon och stör på precis alla upptänkliga sätt.  Och sen blir det ett jävla springande, precis som på alla bufféer.

OK, hotelfrukostar i Sverige i dag är 1000 gånger bättre än de som erbjöds förr, även på billiga hotell, det ska jag ge dem. Utomlands kan det dock variera kraftigt, såvida man inte betalar extra så det svider i lädret.

Sen är jag förmodligen lik de flesta andra i mina frukostrutiner: jag äter i princip alltid samma saker till frukost. I mitt fall smörgåsar och kaffe. Jag kan däremot äta i princip vad som helst även tidigt på morgonen, vilket skulle tala för en svällande hotellfrukostbuffé men nej.

Jag finner ingen större glädje i tre sorters fil, yoghurtar från när och fjärran, nötter, torkad frukt, hemkörd müsli, bröd med allsköns innehåll och form, korvar, hundra ostar, hotellmammans marmelader, honung som odlats på taket, 17 tevarianter, pastejer och tillbehör. För att inte tala om all mjölk, juicer och ägg på fem sätt. Goddämnit, jag har ju sällan mer än 20 minuter på mig och vari ligger det nöjet?

Ska det ätas ordentligt föredrar jag i så fall den militära varianten ”förstärkt frukost”, d.v.s. att mer eller mindre äta lunch till frukost. Vanlig lagat mat.

Det här är den bloggpost så här långt som jag haft svårast att illustrera, jag har aldrig någonsin tagit en bild av en hotellfrukost. Så jag illustrerar den istället med en av de bästa lunchbufféer (kors i taket)  jag ätit i hotellmiljö, på Tott i Åre. En efterrätt dessutom, jag som nästan aldrig äter efterrätt. Snacka om undantaget som bekräftar regeln.

Paj med vaniljgrädde


Det här är inlägg nr: 30 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Mycket mat blir det men det kommer annat också. Jag lovar!

Den blå Alfan

Alfa Romeo GT Junior 1300 1972

Jag köpte den i Luthagen i Uppsala i slutet av 90-talet om jag minns rätt. En Alfa Romeo GT Junior 1300 1972, försedd med en 2-litersmotor från en Giulietta. Skicket var gott, i alla fall karossen som nyligen rostlagats och lackats. Inredningen var sliten men hel. Har för mig att jag gav 60 000 kr, ett rätt normalt pris för den modellen på den tiden. Jag informerades även om att bilen varit stjärna i OKQ8:s reklamfilm och att den spelats in i Enköping med Henrik Schyffert som regissör.

Senare samma dag tyckte jag att det var dags att känna lite på grejerna och styrde kosan mot Åvavägen som är krokig och kul. Det jag inte tänkte på var att Åvavägen även är väldigt ojämn, något som skulle straffa sig. Alfan hade en markfrigång på ca: 10 cm och motorns oljetråg var det som var lägst beläget.

Det smällde i duktigt vid ett tillfälle och jag var dum som inte stannade för att se efter vad som tagit i. Det visade sig att jag slagit ur oljepluggen och motorn skar ihop efter nå’n mils inspirerad körning. Ridå.

En ny motor behövdes och som tur var dök det upp en annons om en 84-ans Alfa Romeo Giulietta 2.0 i Linköping, så jag tog tåget ner. Motorn visade sig vara i bra skick och resten av bilen skulle nog hålla ihop på vägen hem, även om växellådan lät lite mysko. Men vi kom lyckligt hem. Motorn lyftes ur och resten av bilen bogserades till skroten i Gladö Kvarn.

Vevaxeln behövde modifieras för att passa mot växellådan och jag fick tips om en firma på Värmdö. En strulfirma skulle det visa sig. Det tåg nästan två månader att få vevaxeln fixad. Jag minns att jag konsultade åt Landstinget då och satt i ett av de färgglada husen i Flemingsberg. Det var 80 meter till kaffet, enkel resa och det var då jag brukade ringa och tjata på den mekaniska firman på Värmdö. Efter ytterligare några kvällar i garaget hade jag i alla fall en hel gammel-Alfa och en fin sommar framför mig.

En kompis kommer alltid att minnas den blå Alfan. Vid ett besök på Cosmonova, ni vet Omnimaxbion på Naturhistoriska, skulle han stänga passagerardörren. Det slumpade sig så illa att han fick lillfingret i kläm. I en glipa som inte var mer än 2 mm. Det blev en tur till akuten på Södersjukhuset istället för Omnimaxbio. Slutfacit blev en krossad fingertopp som tur nog läkte bra till slut.

Under vintern hyrde jag en parkeringsplats i jobbets garage. Det här var samtidigt som jag börjat umgås med tankar på att sälja. På kul satte jag ut en annons för att testa intresset. Intresset var stort och redan första dagen hade jag fått 34 mail. Jag avskyr verkligen att sälja via telefon pga. alla knäppgökar som brukar ringa, så mail var enda kontaktvägen.

En fin vårfredag bestämde jag mig för att ta ut Alfan en sväng. När jag kommer ner i garaget står två killar och kollar på bilen. Det visade sig vara en av de som mailat, hans kompis jobbade på Microsoft som vi delade garage med och han passade på att kolla in skicket. Han fick provköra och bestämde sig för att köpa. Vi kom överens om att jag skulle leverera bilen till hans jobb i Hammarby sjöstad. När dagen för försäljningen kom snöade det ymnigt och jag fick en mycket spännande resa söderut på snorhala sommardäck.

Summa summarum en trevlig bil och en del kul minnen. Men som jag hört en Jaguarägare säga: Det finns bara två lyckliga tidpunkter i ägandet, när man köper och när man säljer. Nästan så var det med den blå Alfan.


Det här är inlägg nr: 27 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Hänger du med? Nu är det 71 inlägg kvar.

 

Djurgården, stadens gröna lunga

Fick en gång en fråga vad jag gillade bäst med Stockholm, det gröna svarade. Och så är det verkligen, det finns väldigt mycket grönt i stan, något man påminns om varje gång man flyger över den. Och grönast av dem alla är nog Djurgården, i alla fall om vi talar om de centrala delarna.

Fylke? Nej, utsiktspaviljongen på Biskopsudden

Fylke? Nej, utsiktspaviljongen på Biskopsudden och Nacka som skymtar till höger.

Isbladskärret upptäckte jag så sent som för några år sen. Ett Mekka för den fågelintresserade, med häckade häger, ugglor, vigg och tofsvipor. Nämnde jag prunkade grönska? Namnet ska varken ha med is eller blad att göra och med så många andra gamla namn är ursprunget något oklart.

Isbladskärret

I trädet till höger strax om mitten kan man skymta ett hägerbo med tillhörande häger.

Gillar man slott finns Rosendal, som uppfördes åt den förste Bernadotten här,  Karl XIV Johan. När Norge var Sverige. Gillar man gamla slott från medeltiden blir man besviken då Rosendal byggdes så sent som 1820. I trädgården bredvid slottet finns i alla fall ett trevligt kafé med eget bageri. Själv tycker jag att området gör sig bäst den kalla årstiden, i regn och rusk.

Rosendals slott och äppelträn

Fortsätter man öster ut på Djurgårdens södra del hamnar man på Parkudden och får en första smak av skärgården. Precis som med Rosendal gillar jag den bäst under vinter och höst. Lugnet och stillheten här är obetalbar och samtidigt så lättillgänglig.

Parkudden med vatten, några öar och en udde

Den sneda horisonten bjuder jag på. Det är en av nackdelarna med kameror som saknar riktig sökare kan jag tycka.

Det ska finnas gott om uggla på Djurgården men jag har inte tagit tag i det projektet än då det inbegriper sena kvällar eller tidiga morgnar – svårfotograferat alltså. Sen kan man ju alltid gå på björnspaning på Skansen men det har jag ju redan bloggat om, även om det bara var järven den gången. Over and out för i dag.

Björnar som leker på Skansen

Ska de vara så där noppiga och bossiga i pälsen?

Det här är inlägg nr: 28 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Skönt, intressant, spännande och rätt många bilder. Det är målet.

 

Utseendefixering i matvärlden

Men maten blir ju så mycket godare om den är vacker. Vet inte hur många gånger jag hört det påståendet och hur många gånger jag bemött det med ett: nej, det tycker jag inte. Jag har många gånger ätit mat som serverats på smått fantastiska sätt, konstverk som lätt skulle platsat på Instagram men smakat apa. Jag tycker att mat kan få se ut som vad det är, just mat. Hur kul är egentligen en pölsa att se på? Inte speciellt mycket men jag gillar den ändå.

Pölsa med rödbetor

Börjar man tänka lite mer på skaldjur så kan det förmodligen ta emot att äta dem för en och annan. Insektslika med hårda utväxtprydda skal men man vet att deras kött är fantastiskt så man bortser från det yttre. Eller t.o.m. tycker att utsidan är lika vacker som det smakar gott.

Kräftskal

Hummerklor

Så vad är det egentligen värt det här snacket att ”man äter också med ögonen”? Är det inte en restauranggrej? Det ska synas att man får valuta för pengarna, att kocken vet vad den gör. Mat på tallrik ska vara fin. Punkt. Snabbmat får däremot se ut lite hur som helst, där styr ju mer hanterbarhet.

Lök är ju lite av smakbasen i många kök men hur ser den ut egentligen, är den verkligen snygg, attraktiv eller ser den rent av ut som maskar? Behöver jag tillägga att jag sällan lagar mat utan lök?

Stekt lök

Matfotografering är en speciell konst som inte har speciellt mycket med den mat man äter att göra. Maten stadgas upp med pinnar, ingredienser fästs med lim och det sprejas med både vatten och olja för att få den rätta looken. Paradexemplet är väl hamburgerkedjornas produktbilder. Så’n mat finns bara i fantasin, men den är fin.

Den mat du och jag lagar ser förmodligen ut på ett annat sätt. Platt, lite hafsig och slafsig. Men god ändå. Jag gjorde en fantastisk pasta, med trumpetsvamp, lök, vitlök, fond och crème fraîche. Det är allmänt känt att pastan bör blandas med såsen innan den serveras, allt för att det ska smaka bättre och att all pasta ska komma i kontakt med såsen. Men hur fan ser det ut? Igen, det skiter jag i, huvudsaken är att det smakar bra.

Pasta med svampsås


Det här är inlägg nr: 27 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Hänger du med?

 

 

Jävla skitskosnören

Tekniken har gjort fantastiska framsteg på så många områden. Det är nästan bara fantasin som sätter gränser för vad som är möjligt att göra i dag. Utom på ett område: Skosnören. Låt mig tala klarspråk, de flesta skosnören till lågskor är rena rama skiten. De kostar 30-50 spänn och håller i bästa fall några månader. Jag förstår inte riktigt, det borde gå att göra skosnören som är både snygga och med lång livslängd. Så varför gör ingen det?

Skor

Jag köpte nylonsnören till mina vandrarkängor för två år sen och de håller än i dag, trots flitig och hårdhänt användning. Så varför går det inte att tillverka och sälja smala snören med samma fina hållfasthets- och livslängdsegenskaper?

Skosnören till kängor

Förr trodde jag att det handlade om att jag bara köpte billigt skit men nu vet jag bättre, efter att flera gånger ha testat svindyra. Skit det också, dyr skit. Det här i kombination med att jag är sämst i världen på att köpa nya skosnören gör ofta att det krisar, för skosnören går som bekant bara sönder när det är bråttom. Det har t.o.m. gått så långt att en snäll twittrare skickade mig skosnören. Det är f.ö. såna här händelser som gör att jag älskar Twitter.

Sko utan snören

Men jag har en plan och den stavas Paracord, ni vet så’n här fallskärmslina som inte sällan flätas till armband och återfinns på mer praktiskt lagda överlevare. Att köpa en 30-metersrulle och klippa till egna, förhoppningsvis, långlivade skosnören. Röda kanske? Jag tror det kan bli snyggt på svarta skor.

Paracord

Foto: Akinnawid, CC BY-SA 3.0

Det här är inlägg nr: 26 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Har nu tagit bort Blogg 100-loggan eftersom det trist nog alltid bara den som dyker upp på Facebook när jag delar.

 

Ett förunderligt föremål

Det finns saker som vi inte kan förklara. Som ingen riktigt har något bra svar på. Kanske borde jag använt rubriken ”det som vi inte vet så mycket om längre”?  Eller så kanske jag skulle skriva ”den kollektiva glömskan”? För det beskriver också det jag nu kommer att berätta.

Jag syftar på det järnklot jag hittade när jag städade källarförrådet för några år sen. Innan dess hade det legat i säkert 20 år i föräldrarnas garage. En solid sfär av järn, inte helt jämnrund men med hyggligt slät yta. Ett föremål som någon tillverkat någon gång. En grej med ett tydligt syfte. – En kanonkula! utbrast en väns barn och det vore ju både spännande och tufft med högst otroligt.

Farsan  hade en intressant teori: att den använts i en tegelkross. En roterande trumma, ungefär som i en tvättmaskin fast mycket större, fylld med tegel och kulor av den här kalibern. Krossad tegel användes rätt ofta förr, som underlag på idrottsbanor och trädgårdsgångar. En teori så god som någon.

En statistiskt mer trolig förklaring, baserat på förekomsten på nätet av liknande föremål, storlek och tyngd, är att det är en senapskula. Vanlig på landet förr och återfinns  säkert i åtta av tio medelklasshem 2015. För vem gör inte sin egen senap i dag?

Det senare var ett skämt. OK?!

Eller så är det något helt annat, vad tror du?

Järnkula


Det här är inlägg nr: 25 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng in there!

Blogg 100-logotyp

 

 

Gatorna lite vid sidan om

De flesta gator i Stockholm är rätt fula och trista, något de delar med gator i många andra städer. Men mellan de trista affärsstråken finns några pärlor väl värda mer uppmärksamhet. Östgötagatan på Södermalm hör till de trevligare, en levande gata med många bostäder och småbutiker. Bl.a. sträckan norr om Folkungagatan är sinnebilden av den levande staden.

Östgötagatan med folk, små butiker och folkliv.

Östgötagatan tar slut vid Mosebacke torg och norr om Södra teatern ligger Klevgränd, en bortglömd gata som smyger längs Katarinabergets topp. Under våra fötter har vi Katarinabergets skyddsrum (mer känt som P-hus Slussen), som byggdes på 50-talet under hotet från ett förestående kärnvapenkrig. Klevgränd bjuder på några fina utkiksplatser, speciellt efter mörkrets inbrott.

Utsikt från Klevgränd över Gamla stan och Strömmen.

Vill man få en känsla av hur Gamla stan var förr i tiden ska man gå Prästgatan i hela sin längd. En trång, lång gränd där känslan av att husen sluter sig över ens huvud ständigt är närvarande. På flera ställen kan man se de gamla husens avloppsutsläpp som slutande en halvmeter över gatan och mynnade direkt ut i rännstenen.

 

 

Tre fina gator som går utmärkt att kombinera till en någorlunda  sammanhängande långpromenad.

Prästgatans smala uppenbarelse.


Det här är inlägg nr: 24 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Stockholmiana, punk eller naturen, vem vet?

Blogg 100-logotyp

Ryktet om Ukulelekommissionens död

Det var en gång några tappra kvinnor och män som understundom brukade samlas för att musicera. Jag var med i detta illustra sällskap. Som med mycket annat här i livet började historien för mig av en ren slump. Faktiskt via Club Alfa Romeo Svezia, men det är egentligen en annan historia.

Det hela handlade om ukulelen. Att att träffas och prata om instrumentet och att spela med detsamma. Mat och dryck förekom också. Bilden nedan är tagen på Hard Rock Cafe i Stockholm en varm sommarkväll i augusti 2005. Männen och kvinnan i bildens bakgrund är från Kalifornien. Vad de gjorde här minns jag inte men det var ett faktum, att den här tappra gruppen flera gånger hade långväga besök. Även de intresserade av ukulelen.

Det här var mitt andra möte med gruppen som kallade sig Ukulelekommissionen. Jag ser på en annan bild, tagen samma kväll, att jag redan här hade skaffat min första vettiga ukulele, en tysk Brüko för 1800 kronor.

En av gruppens deviser var: Är du registrerad på ukulelekommissionen.se är du kommissionär. Punkt. För att komma på träffarna behövde man inte ens vara med i forumet. Forumet var det nav kring vilket allt kretsade. Här konspirerades det, planerades det och tramsades det. Träffar, spelningar, tävlingar(?) och den fabulösa Ukulelejulkalendern. Strängar, ukulelebyggen och märken stöttes och blöttes. Det hann t.o.m. bli en CD-skiva: ”Svenska Ukudemien”.

Ukulelekommissionen samlad på Hard Roch Cafe

Ryktet om Ukulelekommissionens död visade sig inte vara överdrivet. I dag dog kommissionen på nätet efter 10 tappra år i ukulelens tjänst. Jag har lärt känna så många fantastiska människor i Ukulelekommissionen och jag är helt säker på att vi kommer att träffas igen, på något sätt. I nya, gamla och spännande konstellationer. Tack Robert! Tack alla ni andra! 2.0, någon?

 Ukulelekommissionen har gått ur tiden
Det epitafium som Robert skrivit om ukulelekommissionen.se finns att läsa i PDF i sin fulla längd här.

Det här är inlägg nr: 23 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!

Blogg 100-logotyp

Dagarna med Volvo

Jag har aldrig själv ägt en Volvo men kört rätt många. Speciellt stora och rätt tunga. 4- och 6-hjulsdrivna, oftast klädd i grönt. Mest Terrängbil 13 eller Volvo C303 som den hette i civil version. Volvos B30-motor som satt i just den är f.ö. en riktigt trött historia. Körställningen är fullkomligt usel och utan handgasreglaget skulle långkörning vara en plåga. Jag har testat Enköping-Borås t.o.r. så jag vet.

TGB13

303:ans terrängegenskaper var inget att klaga på, med finfina portalaxlar för extra markfrigång. Jag fick smak för det här med terrängkörning och köpte mig snart en Land Rover. Inte för att man får köra i terrängen men dessa ungdomssynder är förlåtna i dag.

TGB 13

Den här Volvoterränglastbilen var av årsmodell 1956 och hade 137 mil på vägmätaren. Jag minns att 2:ans och 3:ans växlar var placerade lite mysko och att bristen på differentialspärrar gjorde att man kunde köra fast mitt på vägen om oturen var framme och placerade isfläckar under två av hjulen. De här bilderna är tagna på en militär övningsbana i Enköping.

Volvo 937

Volvo 937

Land Rover 88 1973

Att placera reservhjulet på motorhuven är en synnerligen korkad idé då närsikten framåt begränsas kraftigt. Skitdumt vid lite mer inspirerad terrängkörning. En körning jag minns speciellt var den uppför den största Högdalstoppen. Mycket spännande men det fungerade bra att ta sig upp för en av de brantare slänterna. När vi kom ner igen stod en polisbil och väntade. Vad gör ni? var frågan och jag berättade om tilltaget. Rätt kul idé tyckte de och efter att ha fått blåsa och kolla körkort fick vi åka vidare.


Det här är inlägg nr: 22 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!

Blogg 100-logotyp