Det blänker till i den nakna jorden i vattenbrynet, en liten bit grönaktigt fönsterglas. Jag håller upp den som en lins mot omvärlden. Jag vill gärna tro att Carl Michael Bellman sett ut över sjön Magelungen genom just den här lilla biten fönsterglas från hemmanet Fållan, då är vi i så fall två om det. Fiskafänget sommaren 1773 där hos Actuarien Herr Zetterman var dock helt förbehållet Bellman.

Här skrev Bellman 23 dikter om man får tro Wikipedia. Zetterman tillägnades Öfver värdens bortovaro från Follan medan den undersköna(?) Wilhelmina Norman, som också var med, hedrades med Fiskafänge. I dag är den dikten mest känd som sången Opp Amaryllis.

Grunden efter det som var torpet Fållan och de fyra stora lindarna som går under namnet Bellmanslindarna är allt som finns kvar i dag. Platsen har fått ett nytt namn, ett namn som ligger i tiden, precis så där mäklartramsigt som du bara kan föreställa dig. Så tramsigt att det inte ens förtjänar att nämnas i text.

Precis som Bellman har jag också fiskat här men det var länge sen. Har ett svagt minne av nå’n tvåkilosgädda och några små abborrar. Det var på den tiden ABU hade sina ”Måste-beten”, dragen man bara var tvungen att ha. Det fanns uppsättningar för de olika fiskarterna och vid någon tidpunkt har jag ägt dem alla. Men precis som med människor och byggnader är fiskedrag förgängliga. Och där tiden är de två förras värsta fiende så finns det inget som fiskedrag skyr så mycket som en grund, trasslig insjöbotten.