De vägar vi färdas på i dag har inte alltid funnits där, förmodligen är de flesta inte ens 100 år gamla. Det händer då och då att man stöter på en äldre väg, en väg som kanske rent av var den tidens huvudled. En väg som trampats av 100 000-tals, kanske fler? En väg där häst- och oxdragna kärror rullat under århundradena.

Vissa glömda och övergivna vägar är bara 40, 50 år gamla, som den delen av Lissmavägen på bilden här ovan. Jag är förvånad över att vägbanan just här är så pass intakt, asfalten är i bästa fall från 1960-talet kanske äldre? Samtidigt gläds jag åt att myndigheterna valt att låta den vara kvar som en bit gång- och cykelväg, inte alls långt från sitt hårt trafikerade yngre syskon.

Sen finns vägarna knappt någon minns, vägarna som bara kan anas på gamla kartor. En oförklarlig allé mitt i skogen med stensatta kanter. Byggd på rejäla fundament av mossbelupna stenblock som staplats i en annan, avlägsen tid av skickliga hantverkare.

De som kört på vägen i de två bilderna ovan är sen länge döda och om ytterligare 100 år har säkert skogen lagt sig som ett täcke över de sista synliga spåren av mänsklig aktivitet. Kanske kommer framtida arkeologer gräva ut vägen och spekulera i vart den ledde och vilka som använt den? En sak är säker, mycket om den är redan glömt.

Vägen skär genom ett område med forntida gravar och de som då levde färdades längs helt andra vägar. En av deras vägar ligger helt nära vägen i skogen och används i dag som gång- och cykelväg. Den hade efter alla år blivit en s.k. hålväg, en väg som använts under så lång tid att den nött sig ner i marken och skapat en djup fåra i landskapet. Det nya möter det gamla och inte många är de som känner till den här länken mellan vår tid och det förflutna.