Etikettarkiv: Arkeologi

Tyrestaskogens artefakter

Under många år brukade jag gå runt i Tyrestaskogarna, nationalparken och naturreservatet som förmodligen är mest känt för storbranden 1999. Inte sällan stöter man på lämningar av mänsklig aktivitet. Om vi bortser från resterna efter de här svävande ljuslyktorna som man ofta hittar i skogen, så finns det bra mycket intressantare objekt. Jag lärde mig t.ex. vad en baslinjepunkt för vegetation är. Kunniga medtwittrare upplyste mig.En lättmetallpinne från Statens naturvårdsverk med texten Baslinjepunkt.

Håller man sig till stigarna är skogsfynden ofta kopplade till små barn, barnvagnen med tillhörande telning är en veritabel sakspridare. Denna ensamma lejonsko fick pryda bänken vid Bylsjöns rastplats. Någon liten medborgare fryser nu om en fot.

Bebissko i form av ett lejon

Det har druckits öl i skogen, den saker är säker, och vin. Våra skogar är fyllda av både burkar och flaskor från förr. Det här spär på mina fördomar om den arbetande befolkningens alkoholkonsumtion. En ölflaska från 1955 kanske? En burk Loranga från 80-talet är lite mer oskyldigt. Det sägs att en aluminiumburk bryts ner i naturen på 2-300 år, flaskan är förmodligen här för att stanna till nästa istid.

Gammal flaska märkt "55".

Hopknycklad Lorangaburk

Här satt tidigmesolitiska säljägare kanske för 10 000 år sedan. På en kobbe i Ancylussjön, 12 mil från närmaste fastland. I dag en plats mitt i skogen vid den högt belägna hällmarken. Någon gång under 90-talet undersöktes platsen av arkeologer, några kvarglömda pinnar som märker ut platsen vittnar om aktiviteten.

Träpinne märkt med: "+20/+5"

Förr användes ofta stenrösen för att märka ut gränserna för ägorna. Jag vet inte vilken gräns detta röse ingick i men någon har jobbat bra för att släpa ihop alla sten och staplat densamma. Det här är för övrigt det enda stenröset jag har träffat på i Tyresta.

Ett stenröse mitt i skogen

Sen finns de här formationerna som mycket väl kan vara naturliga men låter man fantasin skena iväg kan det mycket väl vara en mänsklig artefakt. Är det en gravsten eller kan någon haft för avsikt att rista sina runor på den här underligt platta och uppresta stenen? You tell me.

En platt rest sten, inte helt olik en gravsten. En platt rest sten, inte helt olik en gravsten.

 

Dödskalle på Historiska museet i Stockholm

Bones

Den här staden vilar på så många ben som grävts ner av våra förfäder. Ben som ibland grävs upp av misstag, som när tunnelbanan skulle underhållas vid Gullmarsplan. Där påträffades flera dödskallar och ben från några av våra förfäder. Schaktmassorna som använts i bygget kom från en gammal kyrkogård i Sofia, där Spårvägsmuseet ligger i dag.

Vid ett tillfälle i fjol stötte en förskräckt grävmaskinist på ett skelett i Stureparken på Östermalm. Egentligen inte så konstigt med tanke på att där låg en begravningsplats på 1730-talet.Karta från 1733 visar begravningsplatsen där Stureparken ligger i dag

Norr till höger i bild, där i dag Valhallavägen går.

Jag frågade en arkeolog var de gör av alla gamla ben som hittas. De läggs i olika benhus på kyrkogårdar, t.ex. på Skogskyrkogården kunde hon berätta. Uppenbarligen börjar det bli trångt i benhusen och egentligen är det konstigt att man inte bara gräver ner dem igen.

Bellman som föddes helt nära Maria Magdalena kyrka begravdes på St:a Klaras kyrkogård. På 1840-talet ska hans kvarlevor ha flyttats till Norra kyrkogården. Det enda man kan vara helt säker på är att ingen i dag levande vet var hans benknotor finns

Mariakyrkan

Även ben av våra fyrfota förfäder är frekvent förekommande i stans planteringar.  De på bilden nedan låg i en rabatt vid Björns trädgård på Söder. Jag vet inte när man senast höll djur i stan men knappast på den här sidan 1850-talet. Förmodligen är de här benen äldre än så. På samma plats hittade jag även några skaft från kritpipor. Även här tycks en begravningsplats ha legat enligt kartor från 1805, så vem vet, kanske det inte är ben från gris och får? Historien är i alla fall påtaglig och ständigt närvarande i Stockholm.

Ben från döda djur


Det här är inlägg nr: 33 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!