Etikettarkiv: #blogg100

That’s How People Grow Up

Två skruvar, en mutter och tändstickor

Har ni också lekt med de här grejerna när ni var barn? Två skruvar, en mutter och tändstickor. Man petar bort tändsatsen från stickorna och lägger i muttern, skruvar ihop det hela och leksaken är apterad. Sen kastar man den hårt i asfalten, den ska landa på skruvskallen, och har man gjort allt rätt smäller det rätt högt. Inte sällan flyger någon av skruvarna iväg och det var lämpligt att binda ihop dem med ett snöre. Pratade med en äldre kollega om saken en gång och han minns en annan variant med en stor nyckel av gammalt stuk och en spik som stacks in i nyckelröret.

Det intressanta är hur vi fick kännedom om den här konstruktionen. Ofta kom nyheter från någons äldre syskon, de var liksom trendsättare för oss kids. En slags muntlig tradition alltså. Det var så vi började göra pilbågar av PVC-rör och samma sorts rör blev även till blåsrör. Pilar till de senare tillverkades av sugrör, spik och vanlig tejp. Jag minns att det fanns en av mina kompisar som kunde skjuta 50 meter. Ofta satte olyckor stopp för de olika flugorna, som när en kille av misstag sköt sin storebror i ögat med pilbåge. Den incidenten slutade f.ö. lyckligt.

S.k. VP-rör

I dag är det populärt att skylla allt på Internet, jag kan lova att vi inte hade tillgång till det på 70-talet. Vi gick istället på biblioteket, inhämtade information genom läroböcker och lärare. När vi blev lite äldre ändrade pojkstrecken karaktär, nu skulle det smälla om lekarna. Det här föranledde naturligtvis ett och annat besök på apoteket. På den tiden var apotekens sortiment långt mycket större och det gick utmärkt att köpa allehanda syror och andra kemikalier – d.v.s. om man ljög bra.

En gång skulle vi köpa jod för att tillverka jodkväve (kvävetrijodid), en mycket känslig kemisk förening som smäller högt vid minsta stöt. En helt ofarlig smäll utan sprängkraft ska tilläggas. Den äldre apotekaren spände blicken i mig och undrade vad jag skulle ha joden till? Göra rent sår med, fick jag ur mig och självklart fick jag inte köpa någon jod vid det tillfället.

Kinaskott

Smällandet kunde ta sig olika uttryck. En kompis har förmodligen fortfarande kvar en mässingsbit i låret efter att ha kastat sten på ammunition till en bultpistol. Vi gjorde svartkrut också men det slutade vi rätt snabbt med. Något slags riskmedvetande hade börjat spira och dessutom var det ju bra mycket enklare att köpa smällare. Några år senare fick jag en kopia av The Anarchist Cookbook och det var kanske var tur att jag inte fick den tidigare.


Det här är inlägg nr: 40 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Ständigt denna mat och dryck och det kommer mer.

Ölen i rätt kontext

Aldrig smakar väl en Hof så bra som på bryggan i Skagen med en påse hummerstjärtar man precis köpt hos fiskhandlaren. Och jag tycker att det ofta är så här med öl, att den smakar bättre eller sämre beroende på sammanhanget. Jag har inte alls gjort samma reflektion när det gäller vin. Många gånger har jag köpt med mig öl från Danmark och nästan blivit besviken när jag druckit dem på hemmaplan: De är ju inte lika goda här som de var där.

Brännskär Brown Ale på bryggan i Nynäshamn med rökt strömming

Detsamma gäller inhemsk öl, som en Brännskär Brown Ale i Nynäshamn med en rökt strömming i näven. Bryggd i stan och fisken rökt bara 10 meter bort. Det blir inte så mycket bättre än så i ölväg en skön försommardag. Jag gillar nästan allt de gör där på Nynäshamns ångbryggeri, utom att de paketerat bryggeribesök som gör att det inte låter som något för mig. Vem vet, jag kanske kan överbevisas? Men ölen de gör är riktigt god, om än i dyraste laget.

Indianviken Pale Ale

Jag har naturligtvis testat några av Stockholms vattenhål i ölgenren, Monks och Duvel Café för att nämna några. Druckit specialöl som jag förälskat mig i och sen aldrig fått återse men jag får skylla mig själv som utsätter mig för sånt. Sen kan man iofs göra som en kompis som gick dit för att dricka ett öl han druckit på hockeyläger i USA och saknat här hemma. Inte hans hockeyläger kanske ska tilläggas, hans sons.

Boulevard Pale Ale

Någon menade att all öl minsann är god om den dricks i rätt sammanhang. Inget kan vara felaktigare. Jag har pinat i mig vidrig amerikansk blasköl i 35-gradig, fuktig Louisiana-hetta och verkligen inte gillat upplevelsen. Dessutom var knotten förjävliga vid den sunkiga lilla poolen på det Holiday Inn vi bodde på. Eller tagit en Lapin Kulta på finlandsbåt och sen vägrat att dricka mer av just den sorten resten av kvällen. Gillar man inte en öl så gillar man inte en öl, sen kan sammanhanget kvitta.

Jag är mer av vinmänniska än dito öl, så det är inte så konstigt att jag ofta glömmer vad jag druckit i ölväg. Som den här belgiska Maredsous (heter den ens så?) på bilden nedan.

Maredsous, belgisk nånting.

Jag vet inte om man kan tala om S:t Eriks i termer om lokalt bryggeri där det ligger i Arlandastad 50 km bort, till Nyköping är det dryga 70. Men deras IPA är en liten pärla tycker jag och avnjuts med fördel hemmavid.

St Eriks IPA

Fredagsmyset folks, fredagsmyset.

Ölen hör även hemma i skogen, vid lägerelden. Efter en lång etapp vandring. Att avnjutas med god korv som grillas över den öppna elden. Något man verkligen kan och bör kalla ”fine dining”.

Korvgrillning över öppen eld

Vid ett av mina sporadiska besök på ovan nämnda Duvel, frågade jag bartendern vad de hade i rödvinsväg? – Du kan väl ta samma sort du gillade förra gången du var här? Det var mer än  sex månader sen mitt tidigare besök och jag imponeras fortfarande av professionalismen och hans goda minne. Eller så kan det ha berott på att jag vid mitt förra besök, i ett illustert sällskap, beställde samma vin med termen ”ett helrör” och några glas. Vem vet?


Det här är inlägg nr: 39 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Ständigt denna mat och dryck och det kommer mer.

 

 

Jag, en landkrabba

Jag är ingen båtmänniska, det är en sak som är säker. Visst kan det vara trevligt mellan varven, att ge sig ut i skärgården och njuta men att äga en egen båt är inget för mig. På 80-talet hade jag en båttokig kollega. Vi var ofta ute och seglade med hans båtar och jo, han hade tre, bara segelbåtar. Och två båtplatser. Han resonerade så att det tog för lång tid att ta sig från vinterbasen i Edsviken ut i skärgården, följaktligen hade han också en plats ute i Gustavsberg.

Segelbåt

Okänt flytetyg bara för att försätta dig som läsare i rätta båtkänslan.

Jag testade att segla RJ-85, en lite fransk historia som hette Sheriff och en katamaran. En fransk katamaran. Den var mer eller mindre livsfarlig och det var nog mer tur än skicklighet att jag inte havererade den. Jättekul allihopa men sen var det allt runtomkring. Det var ständigt något som behövde repareras, segel som behövde sys upp och master som gick av. Testade till och med att masta på en gång. Men jag fastnade liksom aldrig.

Föräldrarna hade motorbåt när jag var ung, på Gålö, d.v.s. på bekvämt avstånd hemifrån. Låna den när du vill, menade min snälla mor och far. Det hände en gång på tre år. Redan där började ana att jag nog föredrar att hålla mig på landbacken.

Fiskebåt

Ett tag hade jag nå’n idé om att bo på en båt. Kanske inte på en fiskebåt som på bilden ovan utan nå’t lite större. Kanske en flytande betongplattform med ett vanligt hus på. Men jag tror nog att det får stanna vid en dröm. Jag har träffat flera båtboende människor och på sommaren är det rent fantastiskt, speciellt om båten förtöjs någorlunda centralt i stan. Men resten av året? Oron för höststormar, att båten faktiskt kan sjunka – det händer då och då med båtarna på Södermälarstrand har jag sett. För att inte tala om vinter och is.

Flytbrygga med bod.

Centralt konceptboende?

När jag jobbade på Logica sponsrade de ett ekipage i en havsseglingstävling. En tuff tävling med lika tuffa båtar i 50-tonsklassen med stålskrov. En gång fick vi testa på båten ute i Saltsjöbaden, en rätt kul eftermiddag måste jag tillstå. Båtens kapten visade dessutom prov på ypperligt sjömanskap när hon snodde öl till oss landkrabbor i utomhusbaren. Men nej igen, båtar är inget för mig.

Finlandsbåt

Jag är inte ens förtjust i att åka Finlandsbåt, tror jag tröttnade på det redan på 80-talet. Ja kryssningar ö.h.t.. Inget för mig helt enkelt. Och då blir jag inte sjösjuk så lätt. Det har faktiskt bara hänt en gång, på en liten torskfiskebåt. Det var en gruvlig sjögång och jag minns att man kunde hoppa upp i luften för att sen falla 1-2 meter när båten försvunnit under ens fötter i en djup vågdal. Det var strax innan jag blev rejält sjösjuk. Men som sagt, det var den enda gången så här långt och det kanske är bästa att det får stanna vid den.

Linje 80, en kollektivtrafikbåt i Stockholm

Båtar i kollektivtrafiken är däremot uppskattade, som Linje 80 på bilden ovan. Knyter ihop Nybroplan med Nacka strand och Lidingö. En riktigt behaglig resa som till viss del faktiskt kan motivera priset för ett månadskort. Även elbåten till Årsta holmar, som kördes på försök i somras, var fin och trevlig på alla sätt.

Segelbåt mot horisonten i soldis

Motorbåtade en helg med en vän i Mälaren för några år sedan. Fantastiskt väder och mycket chillande. Testade även på lite äventyr under hemvägen när det faktiskt inte fanns ett tankställe där vi hade tänkt oss. Vi lyckades dock puttra hem på ångorna i tanken.

Jag tror faktiskt att det här båtlivet påminner lite för mycket om dito i husvagn. Något som jag fick nog av i barndomen och svor att aldrig någonsin upprepa. Så nu vet ni, jag är en landkrabba. Föredrar väg, strand, skog och fjäll. En stolt landkrabba.


Det här är inlägg nr: 38 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Det här kan vara den första och sista texten om båtar.

 

Bilder och låtar, en associationshistoria

”It’s only been an hour since he locked her in the Söder torn”.

Nej, jag tror varken Ritchie Blackmore eller Dio satt sin fot i Söder torn, men jag har iaf. varit på fest högst där uppe en gång. Rainbows ”Sixteenth Century Greensleeves” är nog med på min topp 100-lista oavsett.

Söder torn på natten

”Left me here to die alone
In the middle of Tobacco Road”

Vi varken dog eller var på Tobacco Road men jag är rätt säker på att David Lee Roths låt med samma namn spelades. Här högst upp på Flatruetvägen och det kan ha gått väldigt fort på vägen ner, jag var väldigt road av att flyga över krön på den tiden.

Efter ca: 1000 mil i norra Sverige under en semester var det dags att byta golv på Fiat 131:an. Det bestod mest av en rostig sörja och hur det hade hållit ihop var ett mysterium. Minns att jag köpte den i Råsunda väldigt nära cykelaffären där jag senare köpte min GT-mountainbike och helt nära kontoret där jag konsultade nästan ett år.

Fiat 131 på Flatruet

”The gaining of lost confidence,
From the failures of others cheering
’No, that can’t be me'”

Sommaren 2012 var speciell. Inte mindre än tre bussar som jag färdades med gick sönder så illa att de omedelbart togs ur trafik, på stället. Bussen på bilden nedan rykte illa redan när jag klev på den vid Huddingevägen. Mitt på Ågestavägen valde föraren och stanna, jag hoppade ut och tittade under motorn. En tjock stråle av odefinierbar men livsviktig olja sprutade ur maskin. – Stäng av ropade jag till chauffören. En kilometer väg hade förvandlats till vinterväglag för de efterföljande bilarna och det var bara att promenera till nästa busshållplats och invänta nästa buss. I lurarna hela den sommaren och hösten: Serj Tankians Harakiri och just här ”Reality TV”. Det kändes verkligen som om jag var med i en kollektivtrafiksåpa.

Oljeläckande SL-buss

”I was driving my car
I crashed and broke my spine
So yes there are things worse in life than
Never being someone’s sweetie”

Kajan på bilden nedan är ett rent turskott. Jag promenerade rakt över stora rondellen i Skogås och råkade ha kameran lättillgänglig. Med Morrissey i lurarna ”That’s how people grow up”. Har själv varken kraschat eller brutit ryggen i den rondellen eller i någon annan rondell heller för den delen. Däremot minnas jag när en Alfa Romeo Giulietta skulle bogseras till skroten. Utan motor hänger kardanaxeln helt lös under bilen, växellådan sitter bak.  Kardanen var tillfälligt fixerad med ståltråd och även om den emellanåt skramlade rätt illa satt den iaf. kvar ända ner till Gladö kvarn.

Kaja fångad i flykten

”You make me happy when skies are grey
You’ll never know dear, how much I love you”

Stugan nedan återfinns alls inte i Appalacherna och chansen att få se en tandlös inavlad hillbilly med banjo på verandan är nog en på 40 000 miljarder. Men med Willy Nelsons ”You are my sunshine” i Norman Blakes tolkning väcks i alla fall den fantasin till liv. Blakes version återfinns på soundtracket till bröderna Coens ”O Brother, Where Art Thou?”, en magiskt bra film om du frågar mig. Chansen att få se Södertörns-scouter i stugan på bilden är dock överhängande.

Gammal timmerstuga i mörka skogen


Det här är inlägg nr: 37 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Surdegen i Sveriges kulturbulle.

 

Pricken över ett välsmakande i

Det finns några enkla knep att få maten att lyfta smakmässigt. Få saker är så meningslösa som intetsägande mat kan jag tycka.

Sylt eller gele i gräddsås låter kanske konstigt men sötman och syran är välbehövlig i allt det gräddfeta. Vitt vin är även en välkommen vän i gräddsåsen.

Gräddsås

Stekskyn från en baconinlindad köttfärslimpa, buljong, vitt vin, grädde, svartpeppar, mer vin och pricken över i: lingonsylt. Kan ha varit den godaste sås jag gjort. OK, här är köttfärslimpan också.

Baconinlindad köttfärslimpa

Använd sardeller i köttgrytor eller köttfärssåser, de tillför inte bara en god sälta utan även den nog så viktiga umamin. Smakerna blir rundare och större. Förr var det även vanligt att späcka t.ex. får- eller lammsteken med sardeller.

Ansjovis

Sardellen i sin fiskform, även känd som ansjovis.

Stjärnanis har ju blivit en populär krydda i många maträtter men jag tror bara det är den engelska stjärnkrögaren Heston Blumenthal som tipsat om att använda den till nötkött, t.ex. i köttfärssås eller gryta. Men var försiktig, annars finns risken att  lakrits-/anissmaken tar över.

Stjärnanis

Ett annat av Hestons tips handlar om att få den perfekta stekytan på köttet. Vänd det var 15-20:e sekund och låt vila efteråt i minst 5 minuter. Så enkelt att du bara måste pröva! Ett tips på direkt kollisionskurs med det gamla ”vänd inte på köttet i onödan”. Och Hestons tips fungerar dessutom.

biff

 

Du kanske har några egna tips? Kommentera gärna.


Det här är inlägg nr: 36 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Maten är ett ständigt återkommande inslag, saknas egentligen bara några bloggposter om vin.

Stillheten

Ni har säkert då och då funderat på vilken som är den ödsligaste platsen på hela jorden? Antarktis eller nå’n öken kanske någon föreslår? Nej, jag har svaret, det är ett 30 grader varmt industriområde i juli under pågående industrisemester.

Öde industriområde

Inte en människa så långt ögat. Den stillastående luften dallrar i högsommarvärmen och asfalten är brännhet. Tidningsutdelaren kommer snart bli varse att det inte finns någon här som vill läsa Dagens industri.

Dagens industri instucken bakom handtaget på entrén.

Här står Sverige stilla, bokstavligen. Alla industriområden har stängt ner aktiviteten. De som väntar på att få jobb utförda väntar förgäves, i alla fall på den här sidan tredje augusti. Arbetet med den nästa nybyggda verkstads- och lagerlokalen avbröts för en vecka sen och ingen kommer att sätta sin fot här på nästan en månad.

Öde industrilokal

Nybyggd snart klar industrilokal

De som söker lugn och ro borde kanske packa ner solstolen och uppsöka närmaste industriområde i sommar? Jag kan nästan garantera att ingen kommer att störa. Och ni behöver inte skämmas, jag har sett rysk ambassadpersonal fira sommar på liknande ställen.

Öde asfaltsplan, en skrotbil och en sommarstängd lagerlokal

Det här borde vara ypperliga platser att spela in undergångsfilmer på, just under sommaren. Zombieapokalypsen inträffar naturligtvis i Länna industriområde, där strax bakom Såifas dieselpumpar, var annars?

Semester i lastbilslagarland

Rent företagsekonomiskt är det inte helt bra att låta lokaler stå tomma och improduktiva en månad varje år (för att inte tala om skollokaler som står öde ännu längre).  Skulle man inte kunna inhysa andra, tillfälliga företag under sommaren? Pop-upverksamheter, en affär kanske? Svensken älskar ju att shoppa under semestern.

Stängd garageport

Gör ett besök själv i sommar i närmsta industriområde en riktigt varm dag. Går ur den luftkonditionerade bilen och känn hettan slå emot dig. Njut för en stund av tystnaden och den absoluta stillheten. Långt ifrån en sönderstressad skärgård, överfulla badstränder och resten av det rätt stressiga sommar-Sverige. Stillheten, den finns här.


Det här är inlägg nr: 35 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! In i zombieapokalypsen eller vart det bär av härnäst.

 

 

Växelspaksknoppen

Växelspaksknopp

 

Det här är en växelspaksknopp till en Alfa Romeo GT Junior 1972 (som jag skrev om i veckan). Tillverkad någon gång under tidigt 70-tal i Arese utanför Milano. En klump i bakelit och gummi. En bekant menade att italienska bilars ibland bristande kvalitet berodde på att fabriksarbetarna rökte hela tiden och därför i princip bara hade en fri hand att jobba med.

Jag har aldrig varit i Milano, om nu inte Malpensaflygplatsen räknas. Målet den gången var Gardasjön och Verona. Det jag minns bästa av Shakespearestaden var den lektion i hängrännor jag fick av en kollega som tidigare varit i branschen. Det och Adigefloden som just hade sjunkit tillbaka efter en rejäl översvämning. Och jo, jag smekte Juliastatyns bronsbröst, precis som miljoner andra turister gjort före mig. Har dock fortfarande kvar att kvittera ut den där utlovade lyckan som en smekning sades ge .

På 80-talet var jag och en vän och bilade i Europa och gjorde en kort sväng in i norra Italien men den gången lyckades vi missa precis allt sevärt. I en blå Ford Sierra ska tilläggas eftersom det här ändå handlar lite om bilar.

Den 15 juni i år ska Kiss spela på Arena di Verona. Arenan som byggdes för 2000 år sen är i sig en sevärdhet om man har den läggningen. Jag minns ganska exakt när jag första gången lyssnade på Kiss. Jag och mina vänner hade vid någon tidpunkt bestämt att man inte skulle lyssna på Kiss, för att de var löjliga. Inte för att någon hade hört någon av deras låtar men utseendet räckte. Men en av mina vänner hade i smyg köpt bandets första liveplatta och i hissen av alla platser spelade han ”Cold Gin” och där nånstans fastnade jag.

Att bara ha en kassettbandskopia räckte inte på den tiden, man ville ju så klart ha vinylen. Nu slumpade det sig så att min brors kompis Thomas hade varit i Tyskland och köpt just Alive-albumet. Han gillade inte vad han hörde och visst fick jag köpa den, för 8 kronor. Varken mer eller mindre. Jag tror att en dubbel-LP då betingade ett pris på 70 kanske 100 kronor. Ett riktigt klipp alltså.

Med andra världskriget bara 30 år bort hörde Kiss logga med dubbelblixt-s:en till det förbjudna. Följaktligen var de bortcensurerade på ett rätt taffligt sätt. Undrar hur de gör i dag? Det händer att jag lyssnar på Kiss än i dag men det blir allt mer sällan och då bara de tidiga låtarna.

Kiss Alive dubbel-LP

Kiss tyska 70-talslogga. Notera att även baskaggen fått en släng av censursleven.

Det här är inlägg nr: 34 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!

 

 

Dödskalle på Historiska museet i Stockholm

Bones

Den här staden vilar på så många ben som grävts ner av våra förfäder. Ben som ibland grävs upp av misstag, som när tunnelbanan skulle underhållas vid Gullmarsplan. Där påträffades flera dödskallar och ben från några av våra förfäder. Schaktmassorna som använts i bygget kom från en gammal kyrkogård i Sofia, där Spårvägsmuseet ligger i dag.

Vid ett tillfälle i fjol stötte en förskräckt grävmaskinist på ett skelett i Stureparken på Östermalm. Egentligen inte så konstigt med tanke på att där låg en begravningsplats på 1730-talet.Karta från 1733 visar begravningsplatsen där Stureparken ligger i dag

Norr till höger i bild, där i dag Valhallavägen går.

Jag frågade en arkeolog var de gör av alla gamla ben som hittas. De läggs i olika benhus på kyrkogårdar, t.ex. på Skogskyrkogården kunde hon berätta. Uppenbarligen börjar det bli trångt i benhusen och egentligen är det konstigt att man inte bara gräver ner dem igen.

Bellman som föddes helt nära Maria Magdalena kyrka begravdes på St:a Klaras kyrkogård. På 1840-talet ska hans kvarlevor ha flyttats till Norra kyrkogården. Det enda man kan vara helt säker på är att ingen i dag levande vet var hans benknotor finns

Mariakyrkan

Även ben av våra fyrfota förfäder är frekvent förekommande i stans planteringar.  De på bilden nedan låg i en rabatt vid Björns trädgård på Söder. Jag vet inte när man senast höll djur i stan men knappast på den här sidan 1850-talet. Förmodligen är de här benen äldre än så. På samma plats hittade jag även några skaft från kritpipor. Även här tycks en begravningsplats ha legat enligt kartor från 1805, så vem vet, kanske det inte är ben från gris och får? Historien är i alla fall påtaglig och ständigt närvarande i Stockholm.

Ben från döda djur


Det här är inlägg nr: 33 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!

 

Skogås hemliga militärhistoria

I samband med ett husbygge här i Skogås kom en tidigare okänd historia i dagern. När grävskoporna satte skoporna i det som varit en parkeringsplats hittades resterna av en betongbunker – en hemlig försvarsanläggning skulle det visa sig.

Betongmurar från den hemliga underjordsanläggningen

Södra fronten skulle med sina fort, fasta skyttegravar och 3700 man, försvara Stockholm mot anfall söderifrån. De flesta av anläggningarna, som finns fortfarande kvar här i skogarna, började byggas 1908 och ingick i vårt försvar fram till 1952.

Det som grävskoporna avslöjat var en hemlig sambands- och övervakningscentral. Efter ett digert arbete av Riksantikvarieämbetet och militärhistoriska forskare kunde historien bakom anläggningen äntligen berättas.

1922 gav B. L Boustedt dåvarande kommendant i Stockholm, överste G. D. Leuhusen i uppdrag att uppföra en toppmodern anläggning ”helt nära Nynäshamnsbanan”. Närheten till järnvägen hade stora fördelar både vid uppförandet och vid den framtida driften av anläggningen. Dåtidens vägförbindelser till området var minst sagt primitiva. 1924 stod anläggningen klar och trots det omfattande byggprojektet var det inte många som kände till dess existens och funktion.

Gammal karta över Skogås med platsen för anläggningen nära järnvägen utmärkt

Försvarsanläggningen uppfördes under jord och bara en hög antennmast skvallrade om dess närvaro. Vid den här tiden fanns inte mycket bebyggelse i Skogås, Beatebergsskolan och lilla gården Storvreten utgjorde de två undantagen. På så sätt var placeringen idealisk.

Militär antenn på gammalt foto

Under andra världskriget var anläggningen operativ och aktiviteten i området var intensiv. Det berättas om nattlig trafik med svarta civila fordon med avskärmad belysning på de smala grusvägarna i Skogås- och Trångsundstrakten. Som mest arbetade ca: 200 personer vid anläggningen, militärer, forskare och radioingenjörer. Inte mycket är känt om verksamheten och vilken teknisk utrustning som användes. Allt var hemligstämplat och när anläggningen togs ur bruk destruerades alla dokument.

Anläggningen blev inte långlivad. Det kalla kriget och hotet från supermakten Sovjet ställde nya krav på förvaret och området skulle stadsplaneras – staden hade växtvärk. Delar av verksamheten flyttades till det som i dag är Totalförsvarets forskningsinstituts (FOI) anläggningar vid Grindsjön på Södertörn. På den tiden var rivning medelst sprängning vanligt och på det sättet sattes det punkt för Skogås hemligaste byggnad. Områdes täcktes över med schaktmassor och jord och förföll sedan i glömska, ända fram till husbygget 2013.

 

Bortsett från några få historiska detaljer så är det här bara hittepå, ljug, ohistoria. April, april!

Det här är inlägg nr: 32 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Jag lovar att inte luras mer.

 

Gammal ek vid Trångsunds station

Gammelekarna

Bara i min kommun, Huddinge, finns fler än 150 stycken ekar med en omkrets större än 3,14 meter. En sån ek är 200-250 år gammal och var en spirande planta på Carl Michael Bellmans tid. Här hemma finns några ekar som jag misstänker är äldre än så pga. sin enorma storlek. En av mina ”grannar” mäter över 6 meter i omkrets, en riktig jätte i ordets rätta bemärkelse. Storleken är dock ett osäkert mått på ålder då även små träd kan vara riktigt gamla. Trädets bark är en indikator på ålder, med åren blir den allt mer grov och skrovlig. Man brukar tala om pansarbark.

När dessa gamla träd slutligen dör blir de boplatser för fler än 1000 olika mossor, lavar och insekter.  Faktum är att fler än 500 insektsarter är direkt beroende av murknande ekved. Nyligen fälldes några gamla ekar vid vägbygget i Kungens kurva och trädstammarna placerades ut  i några av kommunens naturreservat. Döda träd är något av en bristvara i naturen i dagens rationella skogsbruk.

Gammal ek

ekolburk

Nu har inte eken monopol på att bli gammal, tallen kan bli uråldrig. I Trångsunds naturreseravat finns tallar som är 300 år gamla och i Tyresta Nationalpark finns några träd som uppnått den aktningsvärda åldern av 400 år. De tallarna hade funnits i 35 år när Istanbul utnämndes som världens största stad.

En gammal ek med både levande och döda grenar

Den här eken i Länna saknade helt lövverk och är säkert redan död men kommer högst troligt att stå kvar en 200 år till.

Jätteek i motljus

Eken vid Trångsunds centrum på bilden ovan kan vara kommunens äldsta. En ihålig gigant som man utan problem kan kliva in och ställa sig i.

En stor ek, kanske 150 år gammal

Även den här eken återfinns i Trångsund. Bilden ljuger lite då den är mycket högre och mer omfångsrik i verkligheten. Det finns få om ens några byggnader här som är 300 år gamla men desto fler gamla träd. Jag gillar det skarpt.


Det här är inlägg nr: 31 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Text och foto en skön blandning.