Etikettarkiv: Huddinge

Skogen, staden och maten

Jag vet inte vad det är men alltid när jag har varit ute i naturen blir jag sugen på att äta något gott. Visst kan man ta med sig matsäck eller rent av laga mat på Trangia-köket men det händer allt för sällan under mina exkursioner. Helgens skaffning i naturen var rätt asketisk och bestod av ett par kokta ägg och en flaska vatten. Effektivt och smidigt men inget att skriva hem om.

F.ö. har jag alltid undrat varför Trangia heter just så. En slagning på nätet avslöjar att förledet ”tran” inte helt förvånande står för Trångsviken och ”ia” ska uttydas ”i aluminium”.  Mitt eget Trangiakök har hängt med sen 80-talet och är minst sagt välanvänt. Men tillbaka till naturen och suget efter god mat.

Ågestasjöns träsklika strand med en gammal ek och tät vegetation

Jag traskade runt kring Ågestasjön för några helger sen. Vildsvinsland och ett Mekka för fågelskådare. Jag har iofs aldrig sett några vildsvin där men väl spåren efter dem och hört dem i mörkret på ca: 10 meters avstånd. En rätt spännande upplevelse det också kan jag försäkra. Det var då jag kom att tänka på Broncos eller mer exakt Hoa-Hoas ”Bronco bar” som jag frekventerade rätt ofta under både 90- och 00-talet. Nu driver han sedan många år tillbaka krogen ”Lokes bar”, glädjande nog med samma köttkoncept.

Välj styckdetalj, välj storlek och hur du vill ha den tillagad. Välj sedan tillbehör i form av kolhydrater och sås. Inte sällan blev det en 200 grams blodig  tournedos med pressad potatis och murkelsås för mig. Möjligtvis varierade jag mig med stekt potatis eller pommes. Ibland bearnaise. Alltid gott och alltid ett vänligt bemötande. Hade jag hund hade jag dessutom fått ha den med på restaurangen. Nu har jag ingen hund men jag vet hundägande vänner som tycker det är smidigt.

Lokes Bar betraktad från mitt i gatan

Bondegatan 57. Den mystiske mannen i keps i krukväxten till höger är jag, så slipper ni spekulera mer i det.

För er som inte är bekanta med Hoa-Hoa kan jag berätta att han heter Lennart Dahlgren och var en av våra allra bästa tyngdlyftare på 70-talet. Nu restauratör och för några år sen ”På Spåret”-mästare.

Kanske är det löften om strapatser och äventyr som sätter fart på matsuget i skogen? Kanske är det precis som på sjön som sägs suga just på samma sätt? Kanske är det någon djupt nedärvd överlevnadsinstinkt? Ät som tusan för du vet aldrig när du får mat härnäst! Det senare skulle kunna förklara en annars oförklarligt, ständigt återkommande craving efter pizza. Det vore intressant att försöka laga till en pizza ute i skogen nå’n gång, i en improviserad stenugn.

Pizza

Apropå något matrelaterat så tror jag jag vet var våra förfäder i stan gjorde av sina matrester: man slängde ut dem på gatan eller grävde ner dem i trädgården. Kanske grisarna åt åt upp det som gick att äta. Benrester i många av Stockholms parker och planteringar talar sitt tydliga språk, som i går när jag gick längs Lotsgatan på Södermalm (bilden nedan). Samma väg tycks även trasigt porslin ha gått och de uttjänta kritpiporna. Just på den här punkten har vi i alla fall blivit lite bättre. Allt var inte bättre förr.

Historiska benrester i stadens parker


Det här är inlägg nr: 47 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med, på ännu ett inlägg om mat?

Ja visst gör det ont när knoppar brister

Allvarligt talat så har jag ingen aning om vad  det här är för knoppar på bilden nedan men de är onekligen på gång nu. Gräsmattorna har redan mobiliserat och deras grönska står i bjärt kontrast till vinterns sand och grus som fortfarande misspryder många trottoarer.

Matintresserad som jag är har jag redan börjat tänka i banor av vårmat. Vad äter man på våren egentligen, apart from the obvious som sparris, nässelsoppa och rabarber? Det senare är f.ö. inget som växer här i Södermanland förrän långt senare. Jag har faktiskt ingen aning om vad typisk vårmat är.Knoppar från träd på väg att brista

Just for the record: Plåtade i köket med naturligt ljus (persiennerna nerdragna) och min gamla Nikon D70 med Tamron 90mm makro.

Kan falafel vara vårmat? Jag har aldrig gjort falafel själv men det kan ju tyckas vara rätt lätt: mosade kikärtor, vitlök, spiskummin, persilja, koriander och lite annat jox. Sen ska de friteras och ätas varma med lämplig kaninföda i pitabröd och nå’n god sås. Låter faktiskt som ett 1/2 dagsverke, min matlagningsmelodi är minimal arbetsinsats och långa ledtider. Falafel är nånting helt annat. Då är det lättare att ta en sväng förbi Falafelbaren på Hornsgatan, som f.ö. kan vara stans bästa.

Falafel på Falafelbaren

Just snabbmat tenderar ofta att ta väldigt lång arbetstid i anspråk, till skillnad från husmanskost som ofta sköter sig själv och bara kräver lite snabb preppning. Och då talar jag inte om kroppkakor som med både mycket arbete och lång tillagning är undantaget som bekräftar regeln.

Kroppkakor med skirat smör och lingon

Foto (Wikipedia): Henrik Sendelbach, CC BY-SA 3.0

Undrar om barnen på Balingsta gamla skola fick kroppkakor med mjölk när det begav sig nå’n gång runt förra sekelskiftet? Mjölk fick de iaf., något som mjölkkannan från ”Ernst Pettersson Stockholm” fortfarande vittnar om. Dagens diskussion om lärartäthet måste för en tidig 1900-talsmänniska ha tett sig helt obegriplig, då Balingsta skola var Huddinges största med 100 elever – på en lärare!

Stor rostig mjölkkanna på grundstenarna från Balingsta gamla skol

Balingsta kvarn ska ha förfallit i slutet av 1800-talet, så därifrån kom knappast mjölet till skolans kroppkakor. Däremot skulle mycket väl vetet eller rågen som användes i kroppkakorna kunna ha skördats på Balingsta gårds åkrar, som då var i familjen Pripps ägo. J.W. Pripp var apotekare och tillsammans drev han gården med sin son, agronomen C.W. Pripp. Kanske även fläsket och löken till kroppkakorna kom från gården?

Huruvida J.W. Pripp var släkt med göteborgaren Johan Albrecht Pripp, ni vet han med ölet, eller inte är oklart. Men en sak jag är helt övertygad om och det är att det klassiska militära lösenordet ”Blå burk” från 70-talet, definitivt har med Pripps Blå att göra. F.ö. var Johan Albrechts äldste som militär. Jag menar, var annars skulle det komma ifrån?

En vaktpost frågar om lösen: – Blå!  – Burk!

Dagens rubrik, som lånats från Karin Boyes dikt med samma namn, får knyta ihop dagens text. Boye som föddes i Göteborg flyttade till Huddinge 1915. Huset som inte finns inte kvar i dag låg på samma plats som Sjödalsgymnasiet i centrum, bara 4 km från Balingsta gård.


Det här är inlägg nr: 44 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Vi har vår i luften, om än i blåsigaste laget.

Gammal ek vid Trångsunds station

Gammelekarna

Bara i min kommun, Huddinge, finns fler än 150 stycken ekar med en omkrets större än 3,14 meter. En sån ek är 200-250 år gammal och var en spirande planta på Carl Michael Bellmans tid. Här hemma finns några ekar som jag misstänker är äldre än så pga. sin enorma storlek. En av mina ”grannar” mäter över 6 meter i omkrets, en riktig jätte i ordets rätta bemärkelse. Storleken är dock ett osäkert mått på ålder då även små träd kan vara riktigt gamla. Trädets bark är en indikator på ålder, med åren blir den allt mer grov och skrovlig. Man brukar tala om pansarbark.

När dessa gamla träd slutligen dör blir de boplatser för fler än 1000 olika mossor, lavar och insekter.  Faktum är att fler än 500 insektsarter är direkt beroende av murknande ekved. Nyligen fälldes några gamla ekar vid vägbygget i Kungens kurva och trädstammarna placerades ut  i några av kommunens naturreservat. Döda träd är något av en bristvara i naturen i dagens rationella skogsbruk.

Gammal ek

ekolburk

Nu har inte eken monopol på att bli gammal, tallen kan bli uråldrig. I Trångsunds naturreseravat finns tallar som är 300 år gamla och i Tyresta Nationalpark finns några träd som uppnått den aktningsvärda åldern av 400 år. De tallarna hade funnits i 35 år när Istanbul utnämndes som världens största stad.

En gammal ek med både levande och döda grenar

Den här eken i Länna saknade helt lövverk och är säkert redan död men kommer högst troligt att stå kvar en 200 år till.

Jätteek i motljus

Eken vid Trångsunds centrum på bilden ovan kan vara kommunens äldsta. En ihålig gigant som man utan problem kan kliva in och ställa sig i.

En stor ek, kanske 150 år gammal

Även den här eken återfinns i Trångsund. Bilden ljuger lite då den är mycket högre och mer omfångsrik i verkligheten. Det finns få om ens några byggnader här som är 300 år gamla men desto fler gamla träd. Jag gillar det skarpt.


Det här är inlägg nr: 31 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Text och foto en skön blandning.