Etikettarkiv: Kista

I will see you in far-off places

Ett tydligt tecken på att vi inte bygger så högt här i Sverige är att de få höga hus som finns märks desto mer. Kistaskrapan eller Science Tower som en del envisas med att kalla den är ett exempel. Kommer man upp lite, i ett hus eller på en bergstopp, syns dess 117 meter nästan överallt ifrån. Jag har sett den nästan 30 km bort (bilden nedan).

Kista science tower syns 3 mil bort precis bredvid Högalidskyrkan.

Högalidskyrkan, en lyftkran och Kistaskrapan sedd från söder om "söder om Söder". Klossen till höger om mitten måste vara Viktoriatornet (Scandic).

Höjdligan i Sverige leds av Turning torso med 190 meter följt av Viktoriatornet i Kista, 120 meter och på tredje plats Vetenskapstornet. Varför den senare heter just så är lite oklart då det vad jag vet inte förekommer så mycket vetenskap i den, eller kan det göra det, kanske KTH trots hyr någon lokal?

Horisont utan Kistaskrapan

Samma horisont som bilden ovan med Kistaskrapan

En slags före och efter 2002-bild.

Skyskrapan i Telefonplan fick ju nej av försvaret, den skulle ha skymt/stört någon vital funktion och tilläts bara vara 45 meter. Planen var att den skulle ha blivit 225 meter hög med 75 våningar. Den skulle iaf ha fortsatt den fåniga trenden med att heta Tower och Tellus i förnamn andas inte så lite hybris för den delen heller.

Europas första skyskrapor var f.ö. Kungstornen på Kungsgatan i Stockholm. De stod klara 1925 och är faktiskt 60 meter höga med 17 våningar, något jag inte hade gissat . De förefaller vara lägre, speciellt sedda från Malmskillnadsgatan.

Kistaskrapan sedd från Skansen.

Kistaskrapan syns så klart från stan den också, vad annars? Som här från Skansen.

Jag tycker att Stockholm borde ha långt många fler och högre hus, speciellt centralt. Helt nyligen byggdes ett nytt kvarter på Södermalm nära Södra station, där hade det verkligen passat med ett dubbelt så högt hus kan jag tycka, minst.  Men, men,  Kista får väl fortsatt utgöra det moderna Stockholms skyline. Det ligger ju trots allt i samma kommun.

Kistaskrapan i dis och dimma


Det här är inlägg 49 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Kör jag alla 100 dagar eller får det räcka med 50?

Every day is silent and grey

Dåligt väder brukar man säga, men vad är dåligt väder? Jag tror de flesta är överens om att storm och hällregn klassar in i den kategorin men det finns det ju så många andra väderlekar däremellan. Själv har jag svårt för 30+ och stekande sol, iaf. om jag inte får några veckor  att vänja mig och det får jag sällan. En typ av väder som jag vet många älskar. Själv gillar jag dimma, en rejäl tjocka.

Ek & höghus i dimma

Jag är förmodligen en reinkarnerad Londonbo, givet att reinkarnation finns vilket det inte gör men rent filosofiskt. Att promenera i en tyst, fuktig stad inhöljd i tät dimma, det är vad jag betecknar som en fin väderupplevelse. Precis som med bastu så är det även skönast efteråt. Att få komma in i stugvärmen, tända en brasa i den öppna spisen, sätta sig i Chesterfieldfåtöljen och njuta av ett glas portvin eller en stout. Det hade knappast varit mysigt om ens kul att göra om vädret bjudit på strålande solsken och 20 grader Celsius. Nu har jag varken öppen spis eller Chesterfieldfåtölj men ni hajar.

Kista science tower i dimma

Min vurm för dimma kan ha med mitt fotograferande att göra, dimma är en trevlig ingrediens. Gamla trista omgivningar får plötsligt något mystiskt och obekant över sig. Som om någon fört in teaterkulisser i landskapet. Naturens eget soft-filter.

Den dimhöljda förortsgrönskan

Dimma är ju även en populär ingrediens i skräckgenren, där den används för att dölja monster och mördare. Det finns även de i verkligheten som är rädda för vad som kan dölja sig i dimman. Till dem skulle jag vilja säga: ser du ingen ser förmodligen ingen dig heller. Dimma är symmetri, hästarna i bilden nedan upplever mig lika luddig i konturerna som jag upplever dem.

Två betande hästar i dimma

Dimma är väl egentligen bara obehaglig i en situation, i en liten båt på ett vältrafikerat hav, men ni som läste min blogg i förrgår vet ju att jag som oftast håller mig på landbacken. Better safe than sorry.

Nynäshamn i dis och dimma

Nynäshamn i dis och dimma

Apropå skräck så har säkert den uppmärksamme läsaren noterat att jag de senaste dagarna gjort en ”John Ajvide-Lindqvist”, d.v.s. utgått från en Morrissey-låt när jag skrev texten. I dag blev det ”Everyday is Like Sunday”, i morgon? Ingen aning men det ger sig nog. Några förslag?


Det här är inlägg nr: 41 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!  Prata väder, detta universalkonversationsämne. Det är vi och engelsmännen har jag förstått.