Etikettarkiv: Musik

Friday on my mind

Vad lyssnar man på en fredag? Inte vet jag men om det ska vara musik som på något sätt handlar om fredag så har jag några leads och några skäl till att inte lyssna på kanske just den låten.

Inte sällan tycker jag att de kända låtarna med ett visst band hör till de sämsta. Från den engelska staden Crawley, som egentligen inte är känd för något annat än Gatwickflygplatsen, kommer The Cure. Deras trallvänliga men skittrista  ”Friday I’m in love hör till kategorin ”långt från det bästa de gjort”. Frågar du mig så var de bra under exakt hela 80-talet, kanske bäst i början. 1990 dog de som band för mig och -92 kom fredagslåten. Ridå. Lyssna hellre på Close to me som dessutom hade en galet klaustrofobisk video med ett sjunkande klädskåp. Ja se själv.

Jag vet i alla fall vilken som var min första fredagslåt: The Easybeats Friday on my mind”. Låten är från -66 men jag tror inte att den kom till Sverige förrän i början på 70-talet då den spelades på Tio i topp. The Easybeats var George Vanda och George Young, ett australiensiskt pop-/rockband. Om Young låter bekant så kan det bero på att han producerat  AC/DC och att han har några yngre bröder som heter Angus och Malcom som spelar musik i samma grupp. Ska man vara petig så har Malcom Young slutat i AC/DC. Tycker ni Easybeats är töntiga så ska ni lyssna på AC/DC:s ”Let there be rock”. Sorry Brian Johnson, jag tycker att du är jättecool men Bon Scott var bara så mycket bättre.

Jag vet att min bror hade en Gary Mooreperiod och det har jag också haft men den var inte speciellt lång. Moore hade också en fredagslåt, nämligen Easybeats. Det var inte det smartaste den gode Gary gjort, tänk 80-talslicks och synthmattor på det så har du hans version i en liten ask. Don’t go there i tell you.

Jag vore inte mig själv om jag inte tog upp några låtar med Morrissey. Hans Friday mourning kan knappast beskyllas för att vara särskilt munter, många skulle nog kalla den en typisk måndagslåt. Men bra! ”I have forgiven Jesus” är kanske inte heller en upptempolåt men så kan man ju knappast beskylla Morrissey för att vara en muntergök, det är liksom inte hans grej. Men fredagen sjungs det om!

”Monday – humiliation
Tuesday – suffocation
Wednesday – condescension
Thursday – is pathetic
By Friday life has killed me

The Smiths Stop me if you think you’ve heard this one before” nämns också fredag så den klassar in utan problem. Det tycks bli en riktig deppfredag om jag fortsätter på det här temat.

”I was detained, I was restrained 
And broke my spleen 
And broke my knee 
(and then he really laced into me) 
Friday night in out-patients 
Who said I’d lied to her?”

Apropå The Smiths, ni vet bilden på ”Meat is murder” med den amerikanska soldaten med samma text på hjälmen? Så såg inte bilden ut från början (se bild nedan). Om radion verkar bekant så är det med stor sannolikhet samma sort vi tidigare använde i svenska försvaret, då med beteckningen RA-146.

The Smiths Meat is murder-albumomslagAmerikansk soldat med texten Make war, not love på hjälmen och kortvågsradion på ryggen.

Fast egentligen tycker jag att alla ska lyssna på vad de själv vill. Jag är inte mycket för musiktips i allmänhet, så for all i care är det bara att gå loss på Katy Perrys Last Friday Night (T.G.I.F.)”, Eric Paslays Friday Night”eller Rebecca Blacks Friday. Utan nätet hade jag f.ö. aldrig hittat de här tre. Nu är det i all fall fredag i Sverige, det kan vi vara eniga om.


Det här är inlägg 48 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!

Bilder och låtar, en associationshistoria

”It’s only been an hour since he locked her in the Söder torn”.

Nej, jag tror varken Ritchie Blackmore eller Dio satt sin fot i Söder torn, men jag har iaf. varit på fest högst där uppe en gång. Rainbows ”Sixteenth Century Greensleeves” är nog med på min topp 100-lista oavsett.

Söder torn på natten

”Left me here to die alone
In the middle of Tobacco Road”

Vi varken dog eller var på Tobacco Road men jag är rätt säker på att David Lee Roths låt med samma namn spelades. Här högst upp på Flatruetvägen och det kan ha gått väldigt fort på vägen ner, jag var väldigt road av att flyga över krön på den tiden.

Efter ca: 1000 mil i norra Sverige under en semester var det dags att byta golv på Fiat 131:an. Det bestod mest av en rostig sörja och hur det hade hållit ihop var ett mysterium. Minns att jag köpte den i Råsunda väldigt nära cykelaffären där jag senare köpte min GT-mountainbike och helt nära kontoret där jag konsultade nästan ett år.

Fiat 131 på Flatruet

”The gaining of lost confidence,
From the failures of others cheering
‘No, that can’t be me'”

Sommaren 2012 var speciell. Inte mindre än tre bussar som jag färdades med gick sönder så illa att de omedelbart togs ur trafik, på stället. Bussen på bilden nedan rykte illa redan när jag klev på den vid Huddingevägen. Mitt på Ågestavägen valde föraren och stanna, jag hoppade ut och tittade under motorn. En tjock stråle av odefinierbar men livsviktig olja sprutade ur maskin. – Stäng av ropade jag till chauffören. En kilometer väg hade förvandlats till vinterväglag för de efterföljande bilarna och det var bara att promenera till nästa busshållplats och invänta nästa buss. I lurarna hela den sommaren och hösten: Serj Tankians Harakiri och just här ”Reality TV”. Det kändes verkligen som om jag var med i en kollektivtrafiksåpa.

Oljeläckande SL-buss

”I was driving my car
I crashed and broke my spine
So yes there are things worse in life than
Never being someone’s sweetie”

Kajan på bilden nedan är ett rent turskott. Jag promenerade rakt över stora rondellen i Skogås och råkade ha kameran lättillgänglig. Med Morrissey i lurarna ”That’s how people grow up”. Har själv varken kraschat eller brutit ryggen i den rondellen eller i någon annan rondell heller för den delen. Däremot minnas jag när en Alfa Romeo Giulietta skulle bogseras till skroten. Utan motor hänger kardanaxeln helt lös under bilen, växellådan sitter bak.  Kardanen var tillfälligt fixerad med ståltråd och även om den emellanåt skramlade rätt illa satt den iaf. kvar ända ner till Gladö kvarn.

Kaja fångad i flykten

”You make me happy when skies are grey
You’ll never know dear, how much I love you”

Stugan nedan återfinns alls inte i Appalacherna och chansen att få se en tandlös inavlad hillbilly med banjo på verandan är nog en på 40 000 miljarder. Men med Willy Nelsons ”You are my sunshine” i Norman Blakes tolkning väcks i alla fall den fantasin till liv. Blakes version återfinns på soundtracket till bröderna Coens ”O Brother, Where Art Thou?”, en magiskt bra film om du frågar mig. Chansen att få se Södertörns-scouter i stugan på bilden är dock överhängande.

Gammal timmerstuga i mörka skogen


Det här är inlägg nr: 37 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Surdegen i Sveriges kulturbulle.

 

Union Jack.

Rule Britannia

Jag sitter på buss 742 och vi har kommit i till Högdalen. Nu är det bara 10 minuter kvar till Huddingegymnasiet men vem fan bryr sig? Skulle ha kunnat sitta kvar på bussen så länge batteriet räckte, för i min Sony Walkman snurrar Ian Dury and the Blockheads ”Sex and Drugs and Rock ‘n’ Roll”.

Jag vet inte vad det berodde på men mycket av den musik som konsumerades av mig och mina barndomsvänner i Skogås var brittisk. OK, min första singel var Abbas ”Ring ring” men sen. The Sweet var stora i Sverige i mitten av 70-talet och skivor som ”Sweet Fanny Addams” och ”Desolation Boulevard” fanns (och finns fortfarande) så klart i skivbacken. Bägge producerade av fantomerna Nicky Chinn och Mike Chapman. Sweet var skickliga musiker och hade ett väldigt tajt sound. Jag läste i Motley Crues biografi ”The Dirt” att de i början ville låta som Sweet.

The Sweets skivomslag till Desolation boulevard

Sweets sångare Brian Connolly lämnade 1979 och 1981 upplöstes bandet. Sista skivan jag köpte var ”Give us a wink”, en musikalisk besvikelse. Jag såg gitarristen Andy Scott på Tyrol för några år sen. – Any requests? –Set me free, skrek jag och brorsan. Något som tydligen även Andy uppskattade och levererade.

Efter succén med Sweet gjorde Chinn och Chapman ett försök med bandet Mud. Låten ”Tiger feet” som faktiskt blev en hit, är något av Sweet meets rockabilly. Don’t go there folks. No good.

Jag tycker fortfarande att Ian Dury är magisk. De musiker som utgjorde hans kompband The Blockheads var i världsklass: Gitarristen och keyboardisten Chaz Jankel, basisten Norman Watt-Roy och gitarristen Wilko Johnson. Den senare även känd från Game of Thrones. Och nämnde jag Davey Payne? Världens bästa saxofonist. Och Mick Gallagher och… Ja ,ni ser! Jag tycker att M.A. Numminen gjorde världens näst bästa cover när han tolkade ”Hit me with your rythmstick” i ”Slå mig med din rytmenpinne”. Världens bästa cover är f.ö. Tony Tribes take på Neil Diamonds ”Red red wine”.

Det finns en hel del material med Ian Dury på Spotify att gräva ner sig i. Demomixar och annat spännande där Ian och bandet tar ut svängarna en hel del. Att beskriva musiken är som ofta beskrivs som rock and roll är inte helt enkelt, med inslag av funk, swing, pop och jazz. Musiken är väldigt brittisk på något sätt. Så här låter London. Eller lät.

Ian Dury

Fråga mig inte när jag började lyssna på Jethro Tull, på 80-talet kanske. Nu är vi här igen i det brittiska men den här gången på den engelska landsbygden. En combo av rock och brittisk folkmusik. Genialt på så många sätt med bandets då långhåriga och skäggiga sångare och tillika tvärflöjtist(!) i trikåer, Ian Anderson. Som i dag nästan ser yngre ut än vad han gjorde 1970. Musik som gjord för att avnjutas i tweed, med en ale i chesterfieldfåtöljen. Jetro Tull är fortfarande aktiva och jag följer dem på Facebook. Aqualung och Thick as a Brick är två utmärkta album att börja med.

Och så här skulle jag kunna hålla på ett bra tag till men avslutar med ett ”Rule Brittannia!”

Jethro Tull på scen 2007

Foto: Sdo216 CC BY-SA 3.0


Det här är inlägg nr: 14 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! För övrigt anser jag att…

Blogg 100-logotyp