Etikettarkiv: Tyresta

Lördagseftermiddag längs Åvavägen

Eftersom vädret var bra i går snörde jag på mig kängorna och packade ryggsäcken för en milslång vandring i stans yttre förorter. Jag tog bussen till Åvavägen med Tyresta by som slutmål. Jag har gått där förut och kört bil längs Åvavägen säkert hundratals gånger och i dag slog det mig igen, det här verkligen är på landet. I förorten nära stan men samtidigt på vischan.

Åvavägens första 900 meter.

Åvavägens första kilometer.

Här finns åkrar, traktorer och hästgårdar. Här luktar det från dyngspridaren och här det skjuts för fullt på en närliggande jaktskyttebana. Eftersom det här är på Södertörn finns spår efter vildsvinen överallt, en hästhage är nästan helt uppbökad. Och så finns här älgar. Jag är ofta i skogen och har nästan aldrig sett älg där men så fort man befinner sig på en bilväg så dyker de upp. Det är ofelbart.

Två älgar gåendes på en åker

En familj jobbar på sitt lilla sommarhus som ligger precis i anslutning på vägen. Idylliskt så det förslår. Känner jag svensken rätt så plockade de säkert fram grillen fram emot kvällen och rosévinet, så klart. Lite längre fram ligger en gård och en skylt upplyser mig om att de håller basjkirhästar. Jag vet inte vad det innebär och vad de är bra till men nu vet jag iaf. hur de ser ut. Det finns t.o.m. en sammanslutning, Svenska Basjkirhästföreningen.

Basjkirhästar i Ural

Basjkirhästar i södra Uralbergen, där de stammar ifrån. Bild (från Wikipedia): Mitic, CC BY-SA 3.0

Jag viker av in på den grusväg som ska ta mig den sista biten till Tyresta. Flera platser i den täta granskogen vittnar om svunna tider. Bil- och byggskrot har dumpats i skogen, kanske på 50- eller 60-talet. Man gjorde så då, såg naturen som en stor soptunna. Tyvärr verkar den inställningen och beteendet vara på väg tillbaka. Läser om ett företag som dumpat skrot i ett naturreservat i min hemkommun och har ofta sett det själv på flera platser i naturen. En trist utveckling.

Skrotbildelar som dumpats i skogen

Ett skräpets plimsollmärke.

Det är nästan som på ett museum att gå omkring bland de övergivna bildelarna. Jag lyckas inte identifiera någon av dem, det här är skrot från bilar långt före min tid. Några flaskor och ölburkar ligger också här. Plåtburkar med aluminiumlock och botten. När är de ifrån, 70-talet kanske och hur länge kommer de att finnas kvar i skogen? Det sägs att det tar naturen 300 år att bryta ner en aluminiumburk.

Gamla ölburkar

Skrotbildelar spridda över marken

Mot alla odds lyckas jag tajma bussen hem men säg den lycka som varar för evigt.  Det klonkar oroväckande från bussens drivlina och vid en busshållplats backar den istället för att gå framåt. Bussföraren lägger pannan i bekymrade veck när han pratar med sambandscentralen över radio och i Brandbergens centrum är det färdigåkt. Jag hoppar av och går de två kilometrarna till Coop Forum där jag handlar ingredienser till middagen: torskrygg med pepparrot, bacon, kapris och hårdkokt ägg. Ett värdigt slut på en rätt skön eftermiddag, i förorten, helt nära stan.


Det här är inlägg nr: 43 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Var det inte länge sen jag bloggade om mat?

Gammal ek vid Trångsunds station

Gammelekarna

Bara i min kommun, Huddinge, finns fler än 150 stycken ekar med en omkrets större än 3,14 meter. En sån ek är 200-250 år gammal och var en spirande planta på Carl Michael Bellmans tid. Här hemma finns några ekar som jag misstänker är äldre än så pga. sin enorma storlek. En av mina ”grannar” mäter över 6 meter i omkrets, en riktig jätte i ordets rätta bemärkelse. Storleken är dock ett osäkert mått på ålder då även små träd kan vara riktigt gamla. Trädets bark är en indikator på ålder, med åren blir den allt mer grov och skrovlig. Man brukar tala om pansarbark.

När dessa gamla träd slutligen dör blir de boplatser för fler än 1000 olika mossor, lavar och insekter.  Faktum är att fler än 500 insektsarter är direkt beroende av murknande ekved. Nyligen fälldes några gamla ekar vid vägbygget i Kungens kurva och trädstammarna placerades ut  i några av kommunens naturreservat. Döda träd är något av en bristvara i naturen i dagens rationella skogsbruk.

Gammal ek

ekolburk

Nu har inte eken monopol på att bli gammal, tallen kan bli uråldrig. I Trångsunds naturreseravat finns tallar som är 300 år gamla och i Tyresta Nationalpark finns några träd som uppnått den aktningsvärda åldern av 400 år. De tallarna hade funnits i 35 år när Istanbul utnämndes som världens största stad.

En gammal ek med både levande och döda grenar

Den här eken i Länna saknade helt lövverk och är säkert redan död men kommer högst troligt att stå kvar en 200 år till.

Jätteek i motljus

Eken vid Trångsunds centrum på bilden ovan kan vara kommunens äldsta. En ihålig gigant som man utan problem kan kliva in och ställa sig i.

En stor ek, kanske 150 år gammal

Även den här eken återfinns i Trångsund. Bilden ljuger lite då den är mycket högre och mer omfångsrik i verkligheten. Det finns få om ens några byggnader här som är 300 år gamla men desto fler gamla träd. Jag gillar det skarpt.


Det här är inlägg nr: 31 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Text och foto en skön blandning.