”Jag är en lugn person / med takt och ton / måttfull och balanserad. / Jag är tyst och still / och det ska mycket till / innan jag blir exalterad. / Men jag har en last / som håller mig fast / i ett järngrepp…”

…Varje gång jag ser kartor. Jag är tokig i kartor! Jag har alltid älskat kartor, att ”läsa” dem och göra mig bilder av hur olika platser kan se ut i verkligheten. Att planera resor och utflykter. Nya kartor, gamla kartor, alla kartor. Papperskartor eller geografiska informationssystem (GIS) – jag slukar dem alla.

I höstas roade jag mig med att fotografera delar av vårt kulturarv i tävlingen/välgärningen  Wiki Loves Monuments.  Naturligtvis använde jag mig flera gånger av Lantmäteriets e-tjänst Historiska kartor för att hitta till rätt plats. Stockholmskällan har också en intressant tjänst där man kan jämföra kartor från 1600-talet fram till i dag.

I ett projekt på Ericsson jag deltog i en gång användes en fantastisk kartkomponent som man själva utvecklat. Den kunde matas med alla former av kartdata och rendera dessa på smått sensationella sätt. Det var vackert att se på och mycket användbart, i det här speciella fallet när mobilnät skulle planeras. Jag trivdes som fisken i vattnet.

Efter en löptur med Runkeeper, där andra kanske är intresserade av tid och tempo vill jag bara hem och titta på den GPS-data som loggats, med höjdinformation och allt.

Jag brukar ofta gnälla på Apples kartor för att de använder undermålig kartdata. Gamla vägar som inte funnits på 60 år (kartnålen i bilden nedan), felaktiga ortsnamn och andra datakvalitetsproblem. Med bra data skulle jag kanske klara mig utan Google Maps på min Iphone?

Jag tänker inte gå in på kartprojektion, inte i dag i alla fall. Det är ett spännande ämne som bl.a. svarar på frågan varför Sverige ser så stort på de flesta kartor i förhållande till t.ex. Afrika. Kartor är kul och jag kan inte få nog av dem. Punkt.

Det här är inlägg nr: 4 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med eller var en fyrkant!