Jag är med i en liten exklusiv grupp på Facebook: Vi som har sett järven på Skansen. Och jag har sett järven på Skansen, faktiskt! Jag hade förväntat mig ett sävligt, lite lömskt djur, påverkad av alla myter kring djuret som jag är. Men så icke, Skansenjärvarna var busiga som hundvalpar, jagade runt och lekte med pinnar, till synes helt opåverkade av alla rykten.

Järven är inget stort djur, som längst 1 meter lång och 25 kg tung, men en effektiv jägare som ofta tar ren vintertid. Dess stora tassar bär med lätthet djuret öven även den tunnaste skarsnö, en lyx som inte renen åtnjuter. Resten av året består födan mest av fåglar, mindre däggdjur och as.

Tyskarna kallar den Vielfraß, ung. ”en frossare” och dess latinska namn är Gulo gulo – frossa(re) frossa(re). Järven sades nämligen kunna äta i princip hur mycket som helst. Personligen tycker jag mer om engelskans elegantare och lite skrämmande ”Wolverine”.

En parentes: Boken Järvlöpan, som egentligen inte handlar om järven utan om människan, samhället och vetenskapen, är skriven av Liam Isman. Fortfarande är det allmänt okänt vem som döljer sig bakom pseudonymen.  Boken gavs iaf. ut på Hydra förlag och jag tror att jag var på releasefesten.

Andra rykten gör gällande att järven skulle vara aggressiv och attackera allt och alla. Att döda för nöjes skull finns även det med i CV:t. Och visst, ett djur som ensam kan döda ett tiotal renar bara på några dagar kan ju förefalla att döda just for the fun of it. Men det är inte av ondska utan av etthundra procent överlevnadsinstinkt. Bytena delas upp i mindre bitar och göms undan för sämre tider.

Jag hade gärna sett järven här i Södertörnsskogarna men med tanke på all biltrafik kanske det trots allt är bäst att den stannar i norr. De få vargar som vandrat genom stan har ju tyvärr ofta slutat som roadkill.

Det här är inlägg nr: 3 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med i den oförutsägbara fortsättningen!