Jag har en vän som vi kan kalla Greger, egentligen heter han någonting annat men i den här texten får han förbli anonym. I slutet av 70-talet grundade Greger och jag Radio Bandit. Nu tänker ni förstås att det redan finns en Radio Bandit och det har ni rätt i men vi var först med det namnet i Sverige, såvitt jag vet.
Det hela började i tekniken, fascinationen för elektronik och vad två killar i sena tonåren tycker är meningsfull fritid. Den främsta inspirations- och kunskapskällan var den 700 sidor tjocka ”The Radio Amateurs Handbok”. Hade de varit i dag hade nätet varit platsen för kunskapsinhämtning. FM-sändaren byggdes med surplus och komponenter som inhandlats på ELFA i Solna. Speciellt den åtråvärda RF-effektransistorn, BLY 89, den som skulle ge oss 10-20W. Det är en fullt tillräcklig effekt som räcker långt när man vill impa på polarna i kommunen med omnejd. Sändaren var inte vacker och delar av den hade inte ens någon låda, utan hängde och dinglade i antennkabeln. Ett 12 Volts motorcykelbatteri stod för kraften. Allt bärbart så klart, anledningen till det kommer jag till senare.
Kuriosa: Höll man fingret på antennspetsen gnistrade det till och ett litet vitt brännmärke uppstod på huden. Också ett sätt att undersöka uteffekt på.
Antennen tillverkades av en slaktad TV1-antenn, en enkel dipol med 74 cm långa spröt för att passa frekvensen 101 MHz. Det var alltid 101 MHz här i Stockholm och alltid söndagskvällar 20:00. Det var sen gammalt. Ska sanningen fram förekom många andra frekvenser också.
Jag hade kompisar som också höll på. De gjorde en riktigt proffsig radioproduktion med proffsig DJ och så sände de i stereo! Några av de som höll på med piratradio då jobbar professionellt med radio i dag. Problemet var, som Greger och jag såg det, att de bara spelade discomusik, va fan liksom! Vår 20-30-minutersshow bestod av punk, rock och new wave, när vi inte larvade oss med uppitchade röster på fejkvästmanländska. Fråga mig inte varför, då tyckte vi det var ett fullt rimligt uppträdande. Vårt tramsande har dokumenterats av Johan Antus i nätets bästa text om radiopirater i Stockholm.
Radioprogrammet spelades in i förväg, för att sända hemifrån var inte att tänka på. Televerkets radiopejlare var både skickliga och aktiva, speciellt söndagskvällar. Han hette Ulf minns jag, en av våra ”fiender”. En sökning på nätet visar att han fortfarande håller på med radio men nu som amatör och pensionär.
Vi valde en hög bergsknalle där vi riggade upp sändare, antenn, motorcykelbatteri och en bandspelare. Att sända piratradio både är och var olagligt men dessa ungdomssynder är sen länge preskriberade. Det var viktigt att snabbt ta sig från platsen om någon skulle komma. Ironin är att de i modern tid byggt ett fängelse vid sändningsplatsen.
Vi åkte aldrig fast men jag vet folk som gjorde det. En dag rattade vi in en piratradiostation på FM-bandet. Några killar i Tyresö hade byggt en enkel sändare på kanske 100 mW och trodde att den bara gick att avlyssna i kvarteret. De hade fel. Dessutom lämnade de ut telefonnummer och blev chockade när vi ringde. Sen ringde en kompis dem från sitt hem 2,5 mil bort. Senare åkte de fast hörde vi på omvägar.
Radio Bandit uttalade vi inte som den i dag aktiva rockstationen Bännditt Råck, utan på svenska: Radio bandit. Those were the radio days och det var inte video som dödade oss som radiostjärnor, vi fick helt enkelt andra intressen.
En modern radiosändare på 1 W för betydligt högre frekvenser. En så'n vi alla har i fickan i dag. Bilden ovanför visar strålningsdiagrammet för en dipolantenn.
Det här är inlägg nr: 12 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Jag lovar att nästa inlägg inte kommer att handla om partipolitik. Faktiskt inte något av de 88 inlägg som återstår.
