De flesta gator i Stockholm är rätt fula och trista, något de delar med gator i många andra städer. Men mellan de trista affärsstråken finns några pärlor väl värda mer uppmärksamhet. Östgötagatan på Södermalm hör till de trevligare, en levande gata med många bostäder och småbutiker. Bl.a. sträckan norr om Folkungagatan är sinnebilden av den levande staden.
Östgötagatan tar slut vid Mosebacke torg och norr om Södra teatern ligger Klevgränd, en bortglömd gata som smyger längs Katarinabergets topp. Under våra fötter har vi Katarinabergets skyddsrum (mer känt som P-hus Slussen), som byggdes på 50-talet under hotet från ett förestående kärnvapenkrig. Klevgränd bjuder på några fina utkiksplatser, speciellt efter mörkrets inbrott.
Vill man få en känsla av hur Gamla stan var förr i tiden ska man gå Prästgatan i hela sin längd. En trång, lång gränd där känslan av att husen sluter sig över ens huvud ständigt är närvarande. På flera ställen kan man se de gamla husens avloppsutsläpp som slutande en halvmeter över gatan och mynnade direkt ut i rännstenen.
Tre fina gator som går utmärkt att kombinera till en någorlunda sammanhängande långpromenad.
Det här är inlägg nr: 24 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Stockholmiana, punk eller naturen, vem vet?
Trevligt som brukligt.
En annan intressant gata som också bjuder på en arkitektonisk historielektion är Brännkyrkagatan. Med början i Högalid passeras 70- och 60-tal, 1800-tal, sekelskifte, 90-, 70-, 80-tal avbrutet av Häktets 1700-tal, litet 40-tal, sedan in i allt mer åldrande kvarter för att till slut mötas av hotell Hiltons 80-tal. Det finns inte så mycket att titta på förutom fasader, men det är inte fy skam det heller. Jag ber om ursäkt i förskott för eventuella brister i dateringen.
Ja där har vi en annan höjdare! Om en så’n gata själv kunde berätta.