Fick en gång en fråga vad jag gillade bäst med Stockholm, det gröna svarade. Och så är det verkligen, det finns väldigt mycket grönt i stan, något man påminns om varje gång man flyger över den. Och grönast av dem alla är nog Djurgården, i alla fall om vi talar om de centrala delarna.

Fylke? Nej, utsiktspaviljongen på Biskopsudden och Nacka som skymtar till höger.

Isbladskärret upptäckte jag så sent som för några år sen. Ett Mekka för den fågelintresserade, med häckade häger, ugglor, vigg och tofsvipor. Nämnde jag prunkade grönska? Namnet ska varken ha med is eller blad att göra och med så många andra gamla namn är ursprunget något oklart.

I trädet till höger strax om mitten kan man skymta ett hägerbo med tillhörande häger.

Gillar man slott finns Rosendal, som uppfördes åt den förste Bernadotten här,  Karl XIV Johan. När Norge var Sverige. Gillar man gamla slott från medeltiden blir man besviken då Rosendal byggdes så sent som 1820. I trädgården bredvid slottet finns i alla fall ett trevligt kafé med eget bageri. Själv tycker jag att området gör sig bäst den kalla årstiden, i regn och rusk.

Fortsätter man öster ut på Djurgårdens södra del hamnar man på Parkudden och får en första smak av skärgården. Precis som med Rosendal gillar jag den bäst under vinter och höst. Lugnet och stillheten här är obetalbar och samtidigt så lättillgänglig.

Den sneda horisonten bjuder jag på. Det är en av nackdelarna med kameror som saknar riktig sökare kan jag tycka.

Det ska finnas gott om uggla på Djurgården men jag har inte tagit tag i det projektet än då det inbegriper sena kvällar eller tidiga morgnar – svårfotograferat alltså. Sen kan man ju alltid gå på björnspaning på Skansen men det har jag ju redan bloggat om, även om det bara var järven den gången. Over and out för i dag.

Ska de vara så där noppiga och bossiga i pälsen?

Det här är inlägg nr: 28 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Skönt, intressant, spännande och rätt många bilder. Det är målet.