Bilder och låtar, en associationshistoria

”It’s only been an hour since he locked her in the Söder torn”.

Nej, jag tror varken Ritchie Blackmore eller Dio satt sin fot i Söder torn, men jag har iaf. varit på fest högst där uppe en gång. Rainbows ”Sixteenth Century Greensleeves” är nog med på min topp 100-lista oavsett.

Söder torn på natten

”Left me here to die alone
In the middle of Tobacco Road”

Vi varken dog eller var på Tobacco Road men jag är rätt säker på att David Lee Roths låt med samma namn spelades. Här högst upp på Flatruetvägen och det kan ha gått väldigt fort på vägen ner, jag var väldigt road av att flyga över krön på den tiden.

Efter ca: 1000 mil i norra Sverige under en semester var det dags att byta golv på Fiat 131:an. Det bestod mest av en rostig sörja och hur det hade hållit ihop var ett mysterium. Minns att jag köpte den i Råsunda väldigt nära cykelaffären där jag senare köpte min GT-mountainbike och helt nära kontoret där jag konsultade nästan ett år.

Fiat 131 på Flatruet

”The gaining of lost confidence,
From the failures of others cheering
’No, that can’t be me'”

Sommaren 2012 var speciell. Inte mindre än tre bussar som jag färdades med gick sönder så illa att de omedelbart togs ur trafik, på stället. Bussen på bilden nedan rykte illa redan när jag klev på den vid Huddingevägen. Mitt på Ågestavägen valde föraren och stanna, jag hoppade ut och tittade under motorn. En tjock stråle av odefinierbar men livsviktig olja sprutade ur maskin. – Stäng av ropade jag till chauffören. En kilometer väg hade förvandlats till vinterväglag för de efterföljande bilarna och det var bara att promenera till nästa busshållplats och invänta nästa buss. I lurarna hela den sommaren och hösten: Serj Tankians Harakiri och just här ”Reality TV”. Det kändes verkligen som om jag var med i en kollektivtrafiksåpa.

Oljeläckande SL-buss

”I was driving my car
I crashed and broke my spine
So yes there are things worse in life than
Never being someone’s sweetie”

Kajan på bilden nedan är ett rent turskott. Jag promenerade rakt över stora rondellen i Skogås och råkade ha kameran lättillgänglig. Med Morrissey i lurarna ”That’s how people grow up”. Har själv varken kraschat eller brutit ryggen i den rondellen eller i någon annan rondell heller för den delen. Däremot minnas jag när en Alfa Romeo Giulietta skulle bogseras till skroten. Utan motor hänger kardanaxeln helt lös under bilen, växellådan sitter bak.  Kardanen var tillfälligt fixerad med ståltråd och även om den emellanåt skramlade rätt illa satt den iaf. kvar ända ner till Gladö kvarn.

Kaja fångad i flykten

”You make me happy when skies are grey
You’ll never know dear, how much I love you”

Stugan nedan återfinns alls inte i Appalacherna och chansen att få se en tandlös inavlad hillbilly med banjo på verandan är nog en på 40 000 miljarder. Men med Willy Nelsons ”You are my sunshine” i Norman Blakes tolkning väcks i alla fall den fantasin till liv. Blakes version återfinns på soundtracket till bröderna Coens ”O Brother, Where Art Thou?”, en magiskt bra film om du frågar mig. Chansen att få se Södertörns-scouter i stugan på bilden är dock överhängande.

Gammal timmerstuga i mörka skogen


Det här är inlägg nr: 37 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Surdegen i Sveriges kulturbulle.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *