That’s How People Grow Up

Två skruvar, en mutter och tändstickor

Har ni också lekt med de här grejerna när ni var barn? Två skruvar, en mutter och tändstickor. Man petar bort tändsatsen från stickorna och lägger i muttern, skruvar ihop det hela och leksaken är apterad. Sen kastar man den hårt i asfalten, den ska landa på skruvskallen, och har man gjort allt rätt smäller det rätt högt. Inte sällan flyger någon av skruvarna iväg och det var lämpligt att binda ihop dem med ett snöre. Pratade med en äldre kollega om saken en gång och han minns en annan variant med en stor nyckel av gammalt stuk och en spik som stacks in i nyckelröret.

Det intressanta är hur vi fick kännedom om den här konstruktionen. Ofta kom nyheter från någons äldre syskon, de var liksom trendsättare för oss kids. En slags muntlig tradition alltså. Det var så vi började göra pilbågar av PVC-rör och samma sorts rör blev även till blåsrör. Pilar till de senare tillverkades av sugrör, spik och vanlig tejp. Jag minns att det fanns en av mina kompisar som kunde skjuta 50 meter. Ofta satte olyckor stopp för de olika flugorna, som när en kille av misstag sköt sin storebror i ögat med pilbåge. Den incidenten slutade f.ö. lyckligt.

S.k. VP-rör

I dag är det populärt att skylla allt på Internet, jag kan lova att vi inte hade tillgång till det på 70-talet. Vi gick istället på biblioteket, inhämtade information genom läroböcker och lärare. När vi blev lite äldre ändrade pojkstrecken karaktär, nu skulle det smälla om lekarna. Det här föranledde naturligtvis ett och annat besök på apoteket. På den tiden var apotekens sortiment långt mycket större och det gick utmärkt att köpa allehanda syror och andra kemikalier – d.v.s. om man ljög bra.

En gång skulle vi köpa jod för att tillverka jodkväve (kvävetrijodid), en mycket känslig kemisk förening som smäller högt vid minsta stöt. En helt ofarlig smäll utan sprängkraft ska tilläggas. Den äldre apotekaren spände blicken i mig och undrade vad jag skulle ha joden till? Göra rent sår med, fick jag ur mig och självklart fick jag inte köpa någon jod vid det tillfället.

Kinaskott

Smällandet kunde ta sig olika uttryck. En kompis har förmodligen fortfarande kvar en mässingsbit i låret efter att ha kastat sten på ammunition till en bultpistol. Vi gjorde svartkrut också men det slutade vi rätt snabbt med. Något slags riskmedvetande hade börjat spira och dessutom var det ju bra mycket enklare att köpa smällare. Några år senare fick jag en kopia av The Anarchist Cookbook och det var kanske var tur att jag inte fick den tidigare.


Det här är inlägg nr: 40 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Ständigt denna mat och dryck och det kommer mer.

2 reaktioner på ”That’s How People Grow Up

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *