Eftersom vädret var bra i går snörde jag på mig kängorna och packade ryggsäcken för en milslång vandring i stans yttre förorter. Jag tog bussen till Åvavägen med Tyresta by som slutmål. Jag har gått där förut och kört bil längs Åvavägen säkert hundratals gånger och i dag slog det mig igen, det här verkligen är på landet. I förorten nära stan men samtidigt på vischan.
Åvavägens första kilometer.
Här finns åkrar, traktorer och hästgårdar. Här luktar det från dyngspridaren och här det skjuts för fullt på en närliggande jaktskyttebana. Eftersom det här är på Södertörn finns spår efter vildsvinen överallt, en hästhage är nästan helt uppbökad. Och så finns här älgar. Jag är ofta i skogen och har nästan aldrig sett älg där men så fort man befinner sig på en bilväg så dyker de upp. Det är ofelbart.
En familj jobbar på sitt lilla sommarhus som ligger precis i anslutning på vägen. Idylliskt så det förslår. Känner jag svensken rätt så plockade de säkert fram grillen fram emot kvällen och rosévinet, så klart. Lite längre fram ligger en gård och en skylt upplyser mig om att de håller basjkirhästar. Jag vet inte vad det innebär och vad de är bra till men nu vet jag iaf. hur de ser ut. Det finns t.o.m. en sammanslutning, Svenska Basjkirhästföreningen.
Basjkirhästar i södra Uralbergen, där de stammar ifrån. Bild (från Wikipedia): CC BY-SA 3.0
Jag viker av in på den grusväg som ska ta mig den sista biten till Tyresta. Flera platser i den täta granskogen vittnar om svunna tider. Bil- och byggskrot har dumpats i skogen, kanske på 50- eller 60-talet. Man gjorde så då, såg naturen som en stor soptunna. Tyvärr verkar den inställningen och beteendet vara på väg tillbaka. Läser om ett företag som dumpat skrot i ett naturreservat i min hemkommun och har ofta sett det själv på flera platser i naturen. En trist utveckling.
Ett skräpets plimsollmärke.
Det är nästan som på ett museum att gå omkring bland de övergivna bildelarna. Jag lyckas inte identifiera någon av dem, det här är skrot från bilar långt före min tid. Några flaskor och ölburkar ligger också här. Plåtburkar med aluminiumlock och botten. När är de ifrån, 70-talet kanske och hur länge kommer de att finnas kvar i skogen? Det sägs att det tar naturen 300 år att bryta ner en aluminiumburk.
Mot alla odds lyckas jag tajma bussen hem men säg den lycka som varar för evigt. Det klonkar oroväckande från bussens drivlina och vid en busshållplats backar den istället för att gå framåt. Bussföraren lägger pannan i bekymrade veck när han pratar med sambandscentralen över radio och i Brandbergens centrum är det färdigåkt. Jag hoppar av och går de två kilometrarna till Coop Forum där jag handlar ingredienser till middagen: torskrygg med pepparrot, bacon, kapris och hårdkokt ägg. Ett värdigt slut på en rätt skön eftermiddag, i förorten, helt nära stan.
Det här är inlägg nr: 43 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med! Var det inte länge sen jag bloggade om mat?