Den här staden vilar på så många ben som grävts ner av våra förfäder. Ben som ibland grävs upp av misstag, som när tunnelbanan skulle underhållas vid Gullmarsplan. Där påträffades flera dödskallar och ben från några av våra förfäder. Schaktmassorna som använts i bygget kom från en gammal kyrkogård i Sofia, där Spårvägsmuseet ligger i dag.

Vid ett tillfälle i fjol stötte en förskräckt grävmaskinist på ett skelett i Stureparken på Östermalm. Egentligen inte så konstigt med tanke på att där låg en begravningsplats på 1730-talet.

Norr till höger i bild, där i dag Valhallavägen går.

Jag frågade en arkeolog var de gör av alla gamla ben som hittas. De läggs i olika benhus på kyrkogårdar, t.ex. på Skogskyrkogården kunde hon berätta. Uppenbarligen börjar det bli trångt i benhusen och egentligen är det konstigt att man inte bara gräver ner dem igen.

Bellman som föddes helt nära Maria Magdalena kyrka begravdes på St:a Klaras kyrkogård. På 1840-talet ska hans kvarlevor ha flyttats till Norra kyrkogården. Det enda man kan vara helt säker på är att ingen i dag levande vet var hans benknotor finns

Även ben av våra fyrfota förfäder är frekvent förekommande i stans planteringar.  De på bilden nedan låg i en rabatt vid Björns trädgård på Söder. Jag vet inte när man senast höll djur i stan men knappast på den här sidan 1850-talet. Förmodligen är de här benen äldre än så. På samma plats hittade jag även några skaft från kritpipor. Även här tycks en begravningsplats ha legat enligt kartor från 1805, så vem vet, kanske det inte är ben från gris och får? Historien är i alla fall påtaglig och ständigt närvarande i Stockholm.

Det här är inlägg nr: 33 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med!