Skogen, staden och maten

Jag vet inte vad det är men alltid när jag har varit ute i naturen blir jag sugen på att äta något gott. Visst kan man ta med sig matsäck eller rent av laga mat på Trangia-köket men det händer allt för sällan under mina exkursioner. Helgens skaffning i naturen var rätt asketisk och bestod av ett par kokta ägg och en flaska vatten. Effektivt och smidigt men inget att skriva hem om.

F.ö. har jag alltid undrat varför Trangia heter just så. En slagning på nätet avslöjar att förledet ”tran” inte helt förvånande står för Trångsviken och ”ia” ska uttydas ”i aluminium”.  Mitt eget Trangiakök har hängt med sen 80-talet och är minst sagt välanvänt. Men tillbaka till naturen och suget efter god mat.

Ågestasjöns träsklika strand med en gammal ek och tät vegetation

Jag traskade runt kring Ågestasjön för några helger sen. Vildsvinsland och ett Mekka för fågelskådare. Jag har iofs aldrig sett några vildsvin där men väl spåren efter dem och hört dem i mörkret på ca: 10 meters avstånd. En rätt spännande upplevelse det också kan jag försäkra. Det var då jag kom att tänka på Broncos eller mer exakt Hoa-Hoas ”Bronco bar” som jag frekventerade rätt ofta under både 90- och 00-talet. Nu driver han sedan många år tillbaka krogen ”Lokes bar”, glädjande nog med samma köttkoncept.

Välj styckdetalj, välj storlek och hur du vill ha den tillagad. Välj sedan tillbehör i form av kolhydrater och sås. Inte sällan blev det en 200 grams blodig  tournedos med pressad potatis och murkelsås för mig. Möjligtvis varierade jag mig med stekt potatis eller pommes. Ibland bearnaise. Alltid gott och alltid ett vänligt bemötande. Hade jag hund hade jag dessutom fått ha den med på restaurangen. Nu har jag ingen hund men jag vet hundägande vänner som tycker det är smidigt.

Lokes Bar betraktad från mitt i gatan

Bondegatan 57. Den mystiske mannen i keps i krukväxten till höger är jag, så slipper ni spekulera mer i det.

För er som inte är bekanta med Hoa-Hoa kan jag berätta att han heter Lennart Dahlgren och var en av våra allra bästa tyngdlyftare på 70-talet. Nu restauratör och för några år sen ”På Spåret”-mästare.

Kanske är det löften om strapatser och äventyr som sätter fart på matsuget i skogen? Kanske är det precis som på sjön som sägs suga just på samma sätt? Kanske är det någon djupt nedärvd överlevnadsinstinkt? Ät som tusan för du vet aldrig när du får mat härnäst! Det senare skulle kunna förklara en annars oförklarligt, ständigt återkommande craving efter pizza. Det vore intressant att försöka laga till en pizza ute i skogen nå’n gång, i en improviserad stenugn.

Pizza

Apropå något matrelaterat så tror jag jag vet var våra förfäder i stan gjorde av sina matrester: man slängde ut dem på gatan eller grävde ner dem i trädgården. Kanske grisarna åt åt upp det som gick att äta. Benrester i många av Stockholms parker och planteringar talar sitt tydliga språk, som i går när jag gick längs Lotsgatan på Södermalm (bilden nedan). Samma väg tycks även trasigt porslin ha gått och de uttjänta kritpiporna. Just på den här punkten har vi i alla fall blivit lite bättre. Allt var inte bättre förr.

Historiska benrester i stadens parker


Det här är inlägg nr: 47 i min Blogg 100-satsning. Ett inlägg om dagen, 100 dagar i rad. Häng med, på ännu ett inlägg om mat?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *