Ni vet den där känslan när man hamnar i det militära och inser att det varken finns material eller teknik för att lyssna på musik i fält? Det här är naturligtvis ett problem som man inte kan leva med någon längre tid utan löser snabbt. I mitt eget fall blev lösningen en musikspelarlåda ”Cajsa Warg-style”.

Kravbilden såg ut ungefär så här:

• Portabel, inte nödvändigtvis bärbar, vi var ju trots allt motoriserade.
• Alla anslutningar i fronten, som på annan militär material.
• 12-24 V och 240 V strömförsörjning.
• RG-59-antenningång.
• Kunna spela ganska högt.

Skrotlådor inventerades och en gammal Clarion bilstereoapparat med två högtalare, lite elektronikskrot som byggdes om till en 12 Volts spänningsregulator och en gammal 240/12-Voltstransformator återvanns.

Nästa steg var att bygga en apparatlåda i trä, med en stabil front av 5 mm lättmetallplåt, med hål för bilstereo, högtalare och anslutningar. För att kunna använda standardiserade militära kablage införskaffades ett strömförsörjningsanslutningsdon från Elfa. Eventuellt kan vissa permissionsuniformspersedlar förvarats i lådan, som dämpningsmaterial. Just saying.

Första versionen av Bandarlådan, som den sen fick heta, innehöll även ett slutsteg men det offrades pga av vissa värmeproblem. Men i övrigt var lådan en succé, både i fält och på logementet. Jag minns ett tillfälle, en tvåveckors vinterövning, där vi var förlagda strax norr om Fjärdhundra. En enkel dipolantenn tillverkades av koppartråd och en trädgren som sen monterades i radiolänkmasten. Nu kunde vi lyssna på Radio Stockholm, som var det senaste i radioväg när det begav sig, och när inte radion gick hade vi en diger uppsättning med kassetter med riktigt bra musik.

En av två kamouflerade Bandvagn 202/203:or med Bandarlådan på plats på taket under kamouflagenätet.

ZZ Tops Eliminator-album blev för mig och mina kamrater vad Wagners Valkyrieritt var för Apocalypse now: The soundtrack of our (värnplikts-)lives.